menande, så straffande och tillintetgörande som kejsarinnan Catharina i Ryssland.
»Det sken, som framflödade ur Frankrikes sköte, lik en förtärande lavaström», heter det, »kastade på henne en hemsk dager liksom ljungeldens: man kunde nu icke upptäcka annat än orättvisa, brott och blod, der man förut sett endast storhet, ära och dygder. Catharina ryste af fasa och förtrytelse: dessa fransmän, dessa ryktets trumpeter, dessa smickergranna historieskrifvare, hvilka en dag skulle öfverföra hennes regerings underverk till efterverlden, blefvo i en hast hennes obevekliga, förfärliga domare. Då försvunno hennes inbillningsspöken: det grekiska rike, som hon velat återupprätta, de lagar hon velat stifta, den filosofi hon velat införa, de vetenskaper och konster hon beskyddat, allt blef henne förhatligt. Catharina, liksom flera andra krönta filosofer, tyckes endast hafva älskat vetenskaperna i den mån de kunde bidraga att utsprida hennes ära: hon ville hålla dem i handen såsom en blindlykta, och meddela deras ljus efter behag, men hon blef nu hastigt sårad af deras sken och ville qväfva det.»
I mer eller mindre mån torde detta omdöme om kejsarinnan Catharina vara tillämpligt äfven på flertalet af Europas öfriga monarker vid den tiden.
»Catharina har aldrig älskat Frankrike», heter det på ett annat ställe i samma historiska arbete, »och det var ganska naturligt att franska revolutionen ej skulle finna någon mera obeveklig fiende än de ryska sjelfherskarne. De nya grundsatserna angrepo bröstgänges en ofantlig magt, grundad på de mest falska maximer, hvilka till och med voro orimligare än feodalsystemet. Också förorsakade revolutionsandan ingenstädes så mycken farhåga som vid ryska hofvet, oaktadt detta var mest aflägset och hade minst att frukta af folkens upplysning. Frihetsbegrepp äro ej oförenliga med ett monarkiskt regeringssätt, men kunna omöjligen förenas med ett despotiskt, icke heller med en adel, som har menniskor till egendom, eller med ett folk, som är förderfvadt af en långvarig träldom. En rysk kejsare måste vara förtärd af bekymmer och fruktan. Han känner att vid en revolution icke något slags förlikning skulle kunna göras med honom; han anser uppresningar bland folket såsom en frukt af undervisning och ljusets framsteg, då han likväl borde mera tillräkna dem åt förtryckets höjd och förtryckarnes högmodiga okunnighet. Franska folket var redan i sitt adertonde sekel, och dess regering envisades att ännu hålla det qvar i det femtonde: se der den sanna orsaken till de häftiga utbrott, som beledsagat dess förvandling. De flesta regeringar befinna sig ännu i ett liknande tillstånd, oaktadt det förfärliga exempel, som blifvit dem gifvet. Ryssland har trott sig böra uppdraga en oöfvervinnelig gräns mot dess invånares hyfsning och rygga dem tillbaka mot det barbari, hvarutur Peter I knapt hunnit draga dem. Man har der funnit ett i verldens tideböcker sällsynt exempel af en regent, som på nytt sökt införa okunnighet i sina stater,
