dörren i detsamma öppnats och den såsom misstänkt anmälde audienssökande främmande karlen blifvit införd.
Läsaren torde redan ha gissat, hvilken den okände var. Det var ingen annan än vårt födgeni från Liljeholmen.
Då han inträdde, gick Reuterholm emot honom.
— Hvem är ni? sporde han.
Denna korta, men högdraget och liksom af en herskare framstälda fråga gjorde vår bekante från Liljeholmen nästan förskräckt, och han drog sig ett par steg tillbaka.
Men af naturen var han ej rädd af sig. Ej heller glömde han, att han satt alla sina förhoppningar, sina födgenispekulationer och framtidsberäkningar på ett enda kort, och då det nu gälde att spela förståndigt och väl, var det ej skäl eller tid att passa, icke ens att lurpassa. Under vägen från Liljeholmen hade han dessutom noga öfverlagt alla omständigheter och var beredd att modigt gå till mötes hvad helst komma kunde.
— Jag är extra ordinarie notarie i kongl. Svea hofrätt, svarade han med lugn och bestämdhet.
— Ert namn? fortsatte Reuterholm sin examen.
— Frans Alm.
— I hvad ändamål har ni sökt att träffa hertigen eller mig så sent på aftonen? Hvarför hertigen?
— Derför att jag upptäckt en sak, som efter alla anledningar rörer hans kunglig höghet på det allra närmaste.
— Och hvarför mig?
— Derför att jag lika såväl som alla andra känner, att herr baron är en upprigtig vän till hertigen; en vän, åt hvilken man oskrymtadt kan anförtro allt, som rörer den senare.
Svaret var ganska väl beräknadt. Hertigens och Reuterholms ögon möttes också i en betydelsefull blick.
— Berätta oss då, hvad ni har upptäckt.
— Innan jag öfvergår till sjelfva den vigtiga sak, hvarför jag så sent vågat anhålla om företräde, ber jag ödmjukast, att herr baron täcktes nådigast göra skilnad emellan en verklig angifvelse och ett simpelt meddelande af en upptäckt. En angifvare ikläder sig juridiskt ansvar, då deremot en, som blott meddelar hvad han sett eller hört, icke åtager sig någon bevisningsskyldighet.
Reuterholm fixerade honom.
— Således, anmärkte han, vill ni blott anses såsom en rapportör?
— Rapportör, alldeles, herr baron, det är en benämning, passande just här.
— Till saken då, återtog Reuterholm.
— Det är äfven min högsta önskan, herr baron, att få öfvergå till den; men icke dess mindre är nödvändigt, att jag först nämner för er, herr baron, att jag endast är en fattig stackare.
