26
Hertigen stannade framför honom; någon otålighet började visa sig i hans rörelser.
— Blott extra ordinarie, tillade Alm med otvetydig tonvigt på orden.
Med mycken omständighet berättade han derpå, hvad läsaren redan känner om hans besök på Liljeholmen, hvarvid han inlade så många retningsämnen för nyfikenhet som möjligt.
— Men upptäckten, upptäckten! ropade Reuterholm och stampade till med foten.
— Det gifves namn, herr baron, som i och för sig sjelfva inbegripa en konspiration, namn, som…
Denna förklaring var nog för Reuterholm att förstå, hvaråt Alm syftade.
— Men så kom då en gång till dessa namn och förirra er ej i ändlösa förberedelser. Nåväl!
Reuterholm var häftig, lidelsefull, otålig. Han kände att han redan beherskade regentens hjerta och förstånd, men hans äregirighet syftade ännu längre, och hans otåliga lynne lemnade honom ej ro att förlora något enda ögonblick att nå målet. Hans plan för framtiden var uppgjord, och han var öfvertygad om att den angifvelse, som i detta ögonblick så lyckligt kommit honom tillhanda, skulle, klokt behandlad, innebära ett medel att påskynda händelsernas utveckling och förkorta hans väg.
— Att jag sätter värde på den upptäckt tillfälligheten gifvit i mina händer, anmärkte Alm med mycken fattning och utan att rygga tillbaka, bör herr baron ej finna underligt; denna upptäckt är allt hvad jag eger.
— Nåväl, så fordra hvad ni vill, jag ger er det, eller huru, ers höghet?
Hertigen nickade sitt medgifvande. Det var ingenting annat Alm önskade.
— Jag är icke egennyttig, återtog Alm, jag är äregirig, tillade han och sänkte sin blick.
Han ville nu spela den dygdiges roll, och hans utseende var så blygsamt, att det icke motsade hans afsigt.
Det var Reuterholm ej längre svårt att se, det han här alldeles onödigt förspilde sin häftighet. Alm uppstälde deremot ett lugn, som han ej förmådde rubba.
— Min vän, sade han derför och lade sin hand på Alms axel, ni skall ej finna någon otacksam, lita derpå, såvida angifvelsen är af den egenskap, att den gagnar staten, hertigen, mig. Säg mig namnen på dem ni fann uppe i den der salen.
— Först och främst fann jag der, låt mig se, jo, öfverste, jag tror han är öfverste, tillade han.
— Lika mycket.
— Öfverste Aminoff.
