Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/38

Den här sidan har korrekturlästs

34

honom en tafla, som han icke var berättigad att betrakta. Förlägenheten intog förtjusningens ställe. Han kände sig till mods, liksom hade han njutit af en förbjuden frukt, och nästan rodnade för att blifva upptäckt. Det föll honom in, att det okända fruntimret måhända äfven skulle finna sig besväradt, ifall hon på något vis fick veta sig hafva varit föremål för en otillbörlig nyfikenhet. Beslutsamt närmade han sig derför dörrfönstret. Mattan, som betäckte golfvet, gjorde hans steg ohörbara; och innan någon ännu hunnit uppkomma hade han med lätt och försigtig hand dragit för de små fönstergardinerna.

Då Marie uppkom med ljus, åtföljd af From med schatullet, kunde ingen märka, hvad som under tiden sysselsatt honom. Han kände sig tillfredsstäld deröfver.

— Befaller herrn någonting vidare? frågade Marie.

— Skaffa mig, bad den resande, adressen på något ordentligt och bra ställe i hufvudstaden, der det finnes rum för resande. Jag är okänd der.

— Ingenting är lättare, inföll Marie genast. Jag har ett adresskort här, som jag rigtigt kan rekommendera.

— Tack, tack. Lägg det der.

From, som tigande aflägsnat sig, sedan han stält ifrån sig schatullet, följdes nu äfven af Marie.

Den resandes utseende var ädelt och kraftfullt. Hans friska, men bleka hy antydde helsa och styrka; hans öppna, höga panna förstånd och mod; de mörkbruna, något djupt liggande, men stora och lugna ögonen klokhet och ändock lif och eld. Hans gestalt var reslig och smärt, ehuru den ej tycktes ha mognat till fullkomlig utveckling. Klädd i en med fina kalmuckskinn fodrad öfverrock, passande för årstiden, tog han sig fördelaktigt ut. Att döma af hans yttre, var han i de åren, då han borde göra sitt första inträde i verlden, och i detta afseende missleddes man ej heller, emedan det i sjelfva verket så förhöll sig. Sten Mauritz Döring lemnade vid ett och tjugo år en aflägsen landsort för att i hufvudstaden söka sin lycka, och om han dervid leddes äfven af några andra skäl, skola vi nog i sinom tid göra bekantskap med dem. Emellertid finna vi honom nu här.

Dä Mauritz såg sig åter vara ensam, fattade han det på bordet liggande adresskortet. Men han fäste endast ögonen derpå utan att läsa det; hans tankar voro ännu upptagna af den vackra synen eller af det med sådan hänförelse talande fruntimrets ljufva bild.

Han kastade kortet ifrån sig.

I stället fäste han sina blickar på schatullet. Emellan det och honom sväfvade dock ännu för hans själs öga denna gestalt, på en gång Hebe och Psyke, som, lik en förtrollad och förtrollande fé, så oförväntadt uppenbarat sig för honom.

Icke dess mindre öppnade han schatullet; han tycktes vilja hafva något att sysselsätta sig med, under det han väntade.