36
I stället för att kalla på Marie gick han ett hvarf kring rummet.
— Om det icke hade varit mörkt här, kunde jag ej ha blickat dit in, tänkte han, det är alldeles rigtigt. Skulle min hand kunna ha varit i komplott med mina griller, efter den släckte ljusen. Pah, jag skall visa, att inbillningar icke beherska mig, att jag kan se och dock vara kall, att jag kan beundra utan att falla i dårskaper. Endast de svage dricka döden ur skönhetens bägare, de starke dricka lif och krafter derur; för narrarne är den en Circe-pokal, för män med förstånd ett mjödhorn, vid hvilket härliga löften grundlägga vackra och manliga handlingar.
Och beslutsamt trädde han nu intill dörrfönstret och sköt med en sakta rörelse undan förhänget.
Han såg henne åter och hade nu tid att nogare betrakta henne. Hon stod ej mera, utan satt behagligt hvilande i den karmstol, vid hvilken hon nyss stödde sig.
Hennes hår var ljust. Den ena delen var uppkammad och flätad såsom ett diadem öfver pannan; den andra delen föll i lockar ned kring en hals, hvit som den hvitaste alabaster. Ögonen voro blåa och stora samt strålade med en vinterhimmels friska glans. Läpparne voro icke små, tvärtom nästan stora; men mot den glöd, som der brann, var rosens glöd blott en skugga. Hon log, då han nu betraktade henne. Så ler diamanten mot ljuset; också glänste ett dubbelt radband af de klaraste diamanter mellan svällande purpurröda läppar.
Men det var likväl icke hvarje del, som var så intagande, det var det hela. Ögats glans, kindens ros och läpparnes leende sammansmälte i en enda blixt af behag, liflighet och älskvärdhet. Buketten af hennes anletsdrag var skönare än sjelfva dragen, emedan den förenade delarne till ett enda, oändligt intagande helt. Då hon, fattad af en ljuf känsla, log, var löjet så mildt, att Ninon de l'Enclos skulle hafva afundats henne det; då hon skrattade, spelade ögonen och glimmade tandraden.
Hennes klädsel var ytterst smakfull. Mauritz slöt deraf, att hon var en förnäm dam.
Han märkte nu icke någon annan än henne i rummet. Den karl, som han förut sett derinne, hade förmodligen ombytt plats. Men i alla fall var Mauritz för mycket upptagen af den tjusande och täcka qvinnan, i hvars åskådande han glömde bort allt annat; troligtvis skulle han till och med bortglömt äfven den flyende tiden, hade han ej störts af några ord derinifrån, som nu nådde hans öra.
— Vi böra aldrig bortglömma, talade en stark och klangfull röst, vår odödlige, store konungs sista vilja. Hvilken sorg, mina vänner, tillade samma röst, men med djup och varm känsla, att han skulle lemna oss så oförmodadt, så snart!
— En regementsförändring, yttrade derefter en annan stämma, men saktade sig genast, så att fortsättningen ej kunde höras af Mauritz.
Mauritz‘ ögonbryn rynkades. Han kände sig missnöjd med sig sjelf.
