Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/43

Den här sidan har korrekturlästs
39

tystnad, att de handlande snarare skulle kunna ha betraktats såsom skuggor än såsom menniskor.

Mauritz kunde ej förklara den oro, som bemägtigat sig honom. Hade han haft tid att begrunda sin ställning, skulle han lätt ha insett, att den icke härledde sig från annan orsak, än från den, att han ej rätt visste hvad han skulle göra. Vacklande, icke i sin önskan att hjelpa den, som han redan kände sig beundra, men om medlet att på ett lämpligt sätt gagna henne, hastade han emellertid före posterna och upp på sitt rum.

Marie hade under hans frånvaro åter tändt ljusen.

Mauritz var försatt i en brydsam belägenhet. Skulle han lugnt åse den hotande arresteringen? Hans ungdomsblod var för varmt att tillåta det. Skulle han dristigt inträda till sina grannar och kort och godt tillkännagifva, hvad som tilldrog sig utanför på gården? Hans hjerta bjöd honom det, men i den händelse saken slutligen icke gälde dem, skulle han ej göra sig narraktig i deras ögon? Hans bröst häfde sig häftigt, under det hans tankar arbetade med dessa olika föreställningar, och utan att ännu veta, hvad beslut han skulle fatta, stannade han framför det lilla dörrfönstret.

Otåligt skilde han de små gardinerna ifrån hvarandra. Han blickade in och fann henne i samma karmstol som förut, och hon föreföll honom nu nästan skönare än nyss.

Ur hennes ögon strålade en hel stjernhimmel af ljuf glans. Hennes läppar logo med intagande godhet. Den fara, som han trodde hota henne, fördubblade hennes behag i hans ögon, och en underbar, besynnerlig känsla dref blodet upp på hans kinder. Hans beslut var i och med detsamma fattadt.

— Jag går dit in, mumlade han för sig sjelf. Framåt Mauritz!

Och utan att vidare betänka någonting knackade han dristigt på dörren.

Genom det lilla dörrfönstret såg han, huru hon vid det första slaget på dörren något upplyfte det lockiga hufvudet med ett lifligt lyssnande uttryck, men utan att förlora något af sin jungfruliga gratie; vid det andra slaget reste hon sig från sin stol. I denna ställning liknade hon en Diana, liksom aktande på ljudet af ett villebråd, som nalkas.

— Hvem är der? frågade i detsamma en allvarlig, förtörnad stumma.

— Öppna, öppna! svarade Mauritz.

Dörren sprang upp. En djup tystnad mötte Mauritz, då han inträdde.