Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/45

Den här sidan har korrekturlästs
41

en ställning, som var skön, ty man kunde kalla den inspirerad. Ansigtet hade ett uttryck af forskande nyfikenhet, qvinlig uppmärksamhet, mildradt af den godhet, hvarmed hennes hjerta liksom förklarade det.

Den hulda gestalten var också ingen annan än fröken Magdalena Charlotta Rudensköld, vid denna tid i fulla blomman af sin ovanliga skönhet och ännu ovanligare älskvärdhet.

Den person, som öppnat dörren för Mauritz, var lång och smärt. Hans ädla och vänliga utseende beskuggades af en viss förtrytelse, och Mauritz märkte, att denna förtrytelse ville gifva sig luft, men ännu saknade ord för att uttrycka sig. Det låg till och med någonting så artigt och förekommande i hans sätt, att han nästan tycktes vilja undertrycka den ovilja, som eljest kunde läsas i hans blick.

Vi tillåta oss att för läsaren presentera i honom öfversten vid Björneborgs regemente Jean Fredrik Aminoff.

Men Mauritz öga halkade snart förbi honom och stannade på en i rummet befintlig tredje person, som, vårdslöst hvilande i en karmstol, uppmärksamt följde hvad som passerade omkring honom, under det att ett behagfullt leende lekte kring hans läppar.

Anblicken af denne man fängslade på det högsta Mauritz.

Mauritz hade fått militärisk uppfostran. Redan tidigt hade han läst om Greklands och Roms hjeltar, och med en ung mans hela hänförelse äfven studerat senare tiders heroer. Han hade ofta drömt om att en gång sjelf beträda krigets äfventyrliga, men ridderliga bana och gjort upp för sig ett ideal, ett hjelteideal, sammansatt ej blott af de stora dygder, som historien prisar och hans eget hjerta beundrade, utan utrustadt derjemte med det lefnadsfriska behag, som uppmäter hvarje fara med ett småleende och kan afväpna den med ett skämt.

Han trodde sig se något af detta ideal framför sig.

Här möttes hans öga af manlig ungdom och friskhet, af kraftig skönhet och ädel styrka. De något djupt liggande, blå ögonen glänste af snille och mod, liksom hade de velat omtala för verlden de stora, vidtutseende planer, hvilka hvälfde sig inom den höga och fria pannan, som vidgade sig öfver dem. Hårets färg, i sig sjelft kastaniebrunt och lockigt, förhöjdes af ett lätt puder liksom ett snödoft.

Läsaren anar helt säkert, hvilken den man är, som vi här söka teckna.




Gustaf Mauritz Armfelt hade tillhört konung Gustaf III:s gunstlingar och förtrogne och var onekligen en af sin tids och sitt fäderneslands ovanligaste och snillrikaste män.

»Han var en skönhetens och styrkans bild», yttrar en samtida utmärkt författare, Arndt; »hans ståtliga, ovanligt resliga och smärta gestalt bar ett Apollohufvud, en bred panna, ful! af fantasi och förstånd, stora blå, eldiga ögon, en kunglig näsa, en mun, kring hvilken skämt,