Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/52

Den här sidan har korrekturlästs

48

liksom hade han önskat att vara allena med sina tankar. Döring visste ej, om han skulle stanna qvar eller aflägsna sig.

— Och ni är, frågade han efter en stund, född i Sverige?

Frågan gladde Mauritz, emedan den bevisade, att den okände hade i tankarne sysselsatt sig med honom.

— Jag är född i Östergötland; åtminstone har jag lefvat der så långt tillbaka, som jag kan erinra mig.

— Besynnerligt, mumlade Armfelt.

Detta ord hade dock knappast hunnit öfver hans läppar, förrän dörren öppnades och en liten undersätsig man inträdde, klädd i frisrock med sammetskrage. Hans anletsdrag vittnade om godhet och belåtenhet med sin verld. I den ena handen höll han sin hatt, i den andra sin käpp.




Läsaren återfinner i denne man födgeniet Alms vän och kamrat eller mannen med kassan, hvilken, då Alm hastade ifrån Liljeholmen, för att så fort som möjligt skaffa sig företräde hos Reuterholn, i lugn och ro stannade ensam qvar för att njuta af sin påtända pipa och ännu otömda toddy. Sedan dess hade väl en timme eller ett par försvunnit, men han hade fördrifvit tiden på det allra bästa sättet, han hade nämligen stoppat om pipan och förvandlat toddyn till en långtoddy, som kännare påstå vara något alldeles ypperligt.

För öfrigt hade han orubbligt förblifvit på sin plats, ehuru man derför icke må tro att hans tankar förblifvit lika stillasittande. De hade svärmat omkring med honom på mångahanda sätt. Med en toddy i handen och en pipa i munnen lifvades hans tankegång på ett ganska underbart sätt. Han hade också haft de allra skönaste framtidsplaner, och i tobaksrökens grå, omvexlande hvirflar hade han till och med sett dem ett ögonblick så lifligt framför sig, att han trodde sig vara den lyckligaste menniska på jorden. I dessa luftiga rökbildningar hade han inbillat sig se ett litet grått, trefligt hus, som såg så inbjudande och vänligt ut… och så trodde han sig se ett stort rum… och derinne en liten källardisk… och på disken en liten toddy… och bakom toddyn en man med frisrock… omhvärfd af ett lätt tobaksmoln… och denne man hade ett så välmående utseende… en glänsande hy… och en skinande isterhaka… och i denne man tyckte han att han igenkände sig sjelf. Han var lycklig.

Huru länge han skulle ha kunnat förblifva i denna ställning, sysselsatt med sina egna iakttagelser, vore svårt nog att bestämma, men äfven han uppväcktes ur den ljufva förtrollningen, först och främst deraf, att pipan ej längre ville gifva någon rök ifrån sig och de lätta molnen för hans somnambuliska funderingar dymedelst på en gång försvunno, och för det andra deraf, att äfven långtoddyn icke var nog lång, utan tog sig friheten att upphöra och således den strömådra, som satte hans