54
om äfven Armfelt aldrig funnits till, en strid på lif och död alltid ur dem och mellan dem skulle ha utvecklat sig. Den Gustavianska perioden var till sina tänkesätt varmt konungslig, till sina sympatier nationel, till sitt hjerta ridderlig och i sina yttringar full af dramatiska effekter. Den aristokrati, som öppet och ärligt bekämpades, var frihetstidens, i sjelfva verket ingen annan. Man drömde om ett fördrag statselementen emellan, ledande till rikets storhet. På magtens sköld kunde verlden läsa hvad den var: dess fel lika så väl som dess förtjenster. Förmyndareregeringen deremot vågade egentligen aldrig visa, hvad den i sjelfva verket var. Den var oärlig i sina demokratiska anspelningar, och i sina aristokratiska — lika oärlig. Beträffande konungadömet var det en fortsatt intrig, en med lumpna medel inom regeringen sjelf i smyg verkande, understucken revolution emot konungen.
Oaktadt löjet på Armfelts läppar, var det icke utan öfverraskning, som han sett Reuterholm inträda. Snart återvände dock hela hans fattning.
— Välkommen, min baron, yttrade han med en artig rörelse; jag
märker att ni som jag ibland tröttnar vid hofetiketten och söker en
stunds förströelse på Liljeholmen. Det är smått om utrymmet här, men…
lika mycket… goda vänner få alltid godt om plats. Tillåt mig att få
vara er värd! Att döma af ert glada utseende…
I sjelfva verket var Reuterholms utseende alldeles motsatsen; det var dystert, slutet och mörkt.
— Att döma af ert glada och vänliga utseende, fortsatte likväl Armfelt, har ni säkerligen intressanta nyheter att berätta. Haf godheten och tag plats.
Men Reuterholm rörde sig ej ur stället. Det föreföll Mauritz, som om han funnit sig besvärad i sin ställning.
— Det gör mig ledsen, började han likväl efter en kort stund, och han tycktes nästan göra våld på sig, då han bröt tystnaden, det gör mig ledsen, att jag har helt annat att denna gång förkunna än hvad som är glädjande; hertigen har nämligen gifvit mig det lika svåra som obehagliga uppdraget att…
Han tystnade här. Ordet häftade sig fast vid tungan.
— Ni har ett uppdrag, säger ni, från den gode hertigen; jag längtar i sanning att få kännedom derom. Hans kända kraft och vishet äro en borgen att uppdraget är vigtigt, äfven om det ej är behagligt. Uppdraget består uti…
— Att arrestera er, min baron.
Reuterholm andades kort och kallt. En tung börda föll ifrån hans bröst, då han uttalat ordet. Han andades lättare.
Liksom ett perlband af kallsvett glimmade från Armfelts hårfäste, och likväl logo hans läppar, En hel vulkan började brinna inom honom.
