upptäckter, nyfiket sökande ännu flere; då är detta hjerta en liten verld för sig, men en verld, öfver hvilken skapelsens första morgon ännu ligger qvar, från hvars himmel ingen stjerna fallit, i hvars så längtansfullt bäfvande lunder ännu ingen blomma förlorat sin första doft, sin skäraste glans.
Louise svarade icke prinsessan, men hon såg på henne med sina stora, mörka ögon.
— Nå-å, Louise, du är rädd och svag. En flicka bör likväl äfven kunna vara modig.
— Mod, yttrade hon, mod? Ack, ers höghet! Gud gifve att jag icke eger för mycket mod. Ni skulle känna huru modigt det brinner här… hon förde handen till hjertat… och huru modigt min själ drömmer om hjeltebedrifter… hon förde handen till hufvudet. Befall hvad ni vill. Er vilja skall icke få den sämste vapendragaren i mitt mod.
— Hvad jag är säker om är, att den åtminstone får den täckaste. Nåväl, skulle du för ett par timmar vilja förkläda dig till gosse, till page?
Louise rodnade.
— Jag hade ämnat be Rudensköld, men du hörde att hon är borta. Vill du bli…
— Gosse? Nej, ers höghet! Men kan jag ej handla lika modigt som trots en gosse, ehuru jag är klädd som flicka? Jag pratar visst icke mycket, men jag tänker mig icke dess mindre alltid väl för, innan jag gör något. Det skulle roa mig att få visa er, att jag ej är rädd, fast jag är en tyst flicka.
— Men det gäller en utfärd till söder.
— Ensam?
— Bevars derifrån, nej, med mig; men jag vågar ej begifva mig ut så sent som det nu är utan en karl vid min sida, och jag önskar, att min utflygt skall förblifva en hemlighet. Vill du? Du är ingen karl, men blott det ser ut, som om du vore det, är det nog. Hvad säger du?
— Således i sällskap med ers höghet?
— Frågan gäller att göra en god gerning. Vi skola besöka en behöfvande och fattig, men redlig och aktad gammal man.
Louise betänkte sig ett ögonblick.
— Nåväl, jag skall uppfylla er önskan, ers höghet. Om ett par ögonblick är jag tillbaka.
Louise höll ord. Efter en kort stund hoppade hon in, lätt som en gazell.
Pagedrägten klädde henne förträffligt. Hennes utseende hade till och med något naivt martialiskt, men det martialiska hos henne syntes emellertid farligare för flickorna än för karlarne, ehuru det i sjelfva verket förhöll sig tvärtom. Den guldgalonerade drägten förhöjde skönheten i hennes drag; kanske det skämtsamma försöket att se ut som
