Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/7

Den här sidan har korrekturlästs


FÖRSTA KAPITLET.
Liljeholmen.

— Tycker du ej, att det är litet ruskigt i afton? Apropos, huru är det med din kassa, hjertans bror?

— Ditt hufvud och min kassa hafva mycken likhet, de äro båda två nästan tomma.

— Tackar för artigheten. I mitt hufvud har likväl en god idé runnit upp, och om du har någonting motsvarande i kontanter, så skänker jag dig den, och du sätter den i verket åt mig.

— Du slår dig på spekulationer, tror jag. Låt höra!

— Ser du der borta i skymningen, hur vänligt ett ljus lyser oss till mötes?

— Nåväl?

— Känner du kanske ej stället, hvarifrån ljuset kommer?

— Mycket väl, det är Liljeholmen. Men hvad menar du egentligen?

Den tillfrågade svarade ej, utan upptog sitt fickur och höll det framför kamratens ögon.

— Sex!

— Sexan borde nu inmundigas. Du förstår mig.

— Idéen är ganska förståndig; men för att falla på den behöfver man mindre hufvud än mage, och jag är också säker på, att du har mer af den senare, än af det förra.

— Blott jag har så mycket hufvud, att det kan försörja min mage, är jag belåten. Jag har ännu aldrig sett någon med geni, som varit rätt lycklig, och ingen med födgeni, som varit olycklig. Men till saken, är du vid kassa eller hur?

— Icke utan. Kom!

Under det att de tvenne vännerna kröka af ifrån landsvägen och in i alléen, som leder upp till värdshuset, vilja vi som hastigast kasta en blick på dem.

Den ene var en liten, undersätsig man med rödblommigt, något pussigt ansigte. Han var klädd i en frisrock med sammetskrage och stödde sig på en käpp. Utan att han egentligen skrattade eller afsigtligt log, hvilade dock ett småleende öfver hans ansigte, som vittnade om karaktersgodhet och belåtenhet med sin verld.