68
Hur häpen och öfverraskad blef hon icke, då hon i detta bleka ansigte såg framför sig ett välklädt, ett skönt fruntimmer, fördt af en yngling i rik guldgalonerad pagedrägt.
Hon tog för afgjordt, att de besökande gått vilse, men kände sig icke dess mindre så öfverraskad, att hon var nära att tappa ljusstaken.
— Bor ej här en för detta militär, vid namn Ehk af Ringstaholm eller någonting dylikt, frågade den unge pagen med rask hållning.
— Ehk? Ehk? upprepade gumman förundrad. Åjo, nog bor han här… men i Guds namn… jag förstår icke…
— Det är också lika mycket, madam, återtog pagen, om ni förstår eller icke, hvarför vi önska tala vid honom. Är han hemma, så för oss endast in till honom? Framåt, min gamla vän!
Gumman var förbryllad och vacklade tyst framför dem till det inre rummet; kanske också nyfikenheten hade nägon del i hennes beredvillighet.
De nykomne stannade på tröskeln, liksom slagne af en smärtsam känsla vid åsynen af det armod, som visade sig för dem.
Fattigdomen var för ingendera obekant. Hvarje godt och rent hjerta har alltid ett medfödt begrepp om dess sorger och bekymmer; men någon gång eger den likväl liksom hafvet djup, hvilka sällan lyckans gunstlingar äro i tillfälle att loda. Fattigdomen har sin utsida. Redan den vill gerna gömma sig för andras blickar, liksom såret under plåsterlappen; men huru är det med dess inre? Fattigdomen eger der ett sargadt, lidande, ömt hjerta, det är ett djup, djupare än alla andra, till hvars verkliga botten endast solen, Guds strålande öga, förmår nedblicka.
Prinsessan ångrade också icke sitt besök här, utan tackade i tysthet en högre försyn, som ledt hennes steg och gifvit henne mod att besegra hvarje tvekan. Hon såg, att hon här skulle kunna gagna, och denna tanke var henne skön och ljuf. All fasa, förskräckelse och fruktan, som hon erfarit på gatan, försvann på en gång.
Aldrig förr hade fattigdom och elände framstått så tydliga, så nakna inför henne. Det föreföll henne, som om de här skulle ha samlats under många åratal, för att med hela sim bittra tyngd slutligen spränga blott ett enda menniskohjerta.
Hon hade inträdt med föresats att gå så försigtigt tillväga som möjligt för att utspana, hvem denne man var, och om han endast lånade sitt namn åt utförandet af en dålig intrig. Då döden andas i vårt grannskap, då dess öga möter vårt, då dess suck ljuder i vårt öra, försvinna emellertid alla betänkligheter. Om någonsin, är menniskan vid en döendes bädd blott menniska.
Allvarligt, förtärdt och utmergladt vände sig den sjukes ansigte emot henne, då hon inträdde. Han märkte att någon främmande närmade sig, och hans blickar mötte henne stirrande. Ju mera han betraktade henne, desto mera vidgade sig hans ögon.
— Eviga försyn! Ni är då här; barmhertighet! talade han.
