Rösten darrade.
— Han yrar, yttrade prinsessan. Här påkallar behofvet skyndsam hjelp. Finnes ingen läkare i grannskapet? Tag denna börs; men skaffa hit hjelp.
— Hjelp? tog den gamla gumman vid; jorden kan ej hjelpa honom mera, han skall snart gå till himmelen och finna der, hvad han fåfängt sökte här.
Den sjuke hade hört de få ord, som prinsessan yttrade; det tycktes nästan, som om de ännu återljödo inom honom och uppskakade hans inre; lemmarne skälfde, under det hans ögon ännu oupphörligt liksom en fånes glänsande stirrade på henne. Han lutade sig fram, han syntes vilja resa sig upp, men i samma stund föll han med ett anskri ned i sin bädd.
— Och han heter Ehk af Ringstaholm? frågade prinsessan den gamla gumman.
— Derom kan jag icke med säkerhet säga någonting, svarade hon. Vi ha kallat honom här i qvarteret rätt och slätt Ehk. Han har bott här ett par år, tyst och stilla, och hela tiden har han varit ganska mycket omtyckt af oss alla för sitt anständiga och gudfruktiga lefverne. Jag är blott hans granne. Vi äro nämligen några grannar, som ifrån den stund han sjuknade in så här turat om att vaka öfver honom. Då jag här om dagen kom hit, fans här icke så mycket som en vattendroppe; men på väggen der satt en liten guldpenning, en tapperhetsmedalj, och jag föreslog att sälja den och använda värdet till hans nytta. Till en början nekade han dertill, men slutligen, ja! jag såg väl, att det satt en tår i hans öga, då jag tog den… hvad skulle jag dock göra… se'n dess har likväl ingenting saknats.
För huru mången svensk krigare blef ej tapperhetsmedaljen den sista brödbiten, sista läkarehjelpen!
Louise drog en djup suck. Prinsessan gömde ansigtet i sina händer. I bådas tystnad, i bådas blick uttryckte sig ett varmt deltagande.
Åsynen af konung Gustaf III:s porträtt ökade det ännu mera.
— Äfven denne, tänkte prinsessan, var en ibland hans trogne.
I denna stund slog den sjuke åter upp ögonen.
— Kom hit, hviskade han, kom närmare!
De knappast hörbara orden åtföljdes af en matt, vinkande rörelse; och han liknade dervid snarare en vålnad än en menniska.
Det var en döende, som bad, och hvilken kunde neka att uppfylla hans önskan? Prinsessan närmade sig intill honom.
— Himlen vare tack! Mitt hjerta brister. Jag dör… tag… under hufvudgärden… papper… hertigen… barmhertighet…
Och sedan dessa ord med möda gått öfver hans läppar, föll hufvudet ned på kudden.
— Han är död, suckade den gamla gumman.
