Sida:Drabanten del 1 1888.djvu/80

Den här sidan har korrekturlästs

76

tal uppstod härom emellan prinsessan och Louise, utan att saken likväl stod till att hjelpa.

Den andre af deras två riddare uppträdde nu.

Prinsessan igenkände genast det dödsbleka ansigte, som ifrån början följt hennes steg. Äfven nu hade han kappan tätt svept omkring sig. Kappkragen dolde till och med en del af hans ansigte. Men Sophia Albertina behöfde blott se en skymt deraf för att genast igenkänna honom.

— Ni har förlorat någonting, yttrade han; vill ni förtro mig hvad det är, skall jag uppbjuda hela min förmåga för att återskaffa det.

Det var icke rådligt att förtro hvar och en paketets beskaffenhet, emedan stora anledningar förefunnos att misstänka, att det innehöll handlingar af vigt. Prinsessan undanbad sig derför hans anbud, besluten att genom hertigen sjelf vända sig till polismästaren. Den första förskräckelse, som mannen ingifvit henne, bibehöll sig äfven ännu, ehuru väl hans senare uppträdande till hennes försvar deråt började gifva en mildare karaktär.

Den lilla karavanen satte sig derpå i gång.

From, Mauritz dräng, skötte lokomotivets rörelse med piska och tömmar.

Bedvid vagnen gick mannen med kappan. Emellan honom och prinsessan kom intet samtal i gång. Han gick tyst vid sidan, och hon lutade sig trött tillbaka i den väl lilla, men eljest rätt beqväma vagnen. Hon tackade himmelen, att hon så lyckligt kommit ifrån all egentlig fara, och att hon icke lidit någon förolämpning, för hvilken hon behöfde blygas.

Då vagnen passerade förbi en lykta på gatan, vände hon sig åt sidan och kastade en blick på mannen, som gick bredvid, för att ännu en gång undersöka, om han verkligen var densamme, som följt henne ända fram till Ehks bostad och sett henne inträda der; och likheten var så påfallande, att hon icke vidare kunde betvifla det. Åtskilliga frågor uppstodo dervid alldeles ofrivilligt, frågor, som visserligen redan förut trängt sig på henne, men nu togo en allt mera bestämd form. Hvarför hade han, så som förhållandet var, följt henne? Hvarför hade hon just träffat honom, inväntande henne vid porten till Ehks bostad? Var äfven han ute i afsigt att besöka den numera aflidne? Var han måhända ett bud, utskickadt af ryske ministern? Kanhända en af hans spioner?

Enär hon emellertid icke förmådde besvara dessa frågor och icke ansåg det anständigt att tillfråga honom om dem, sjönk hon snart tillbaka i vagnen och öfverlemnade sig åt sina tysta betraktelser.

Ej heller Louise kände sig stort lättare om hjertat.

Hennes riddare, för att så uttrycka oss, hade bjudit henne sin arm; och hon kunde ej afslå anbudet.

Öppen förtrolighet är naturlig unge män emellan; och hon måste i den drägt, som hon bar, underkasta sig vanans bruk.