— Men om jag ej följer er?
— Då handlar ni origtigast emot er sjelf.
— Nåväl då!
Han följde. Snart stannade den främmande utanför en port, hvilken han öppnade och stängde, sedan de inträdt.
Icke utan förundran öfverlemnade sig Mauritz åt detta nya äfventyr.
Tvenne trappor upp inträdde han i ett rum, der ljus snart upptändes. En stund senare uppbar en annan okänd hans saker, och kort derpå inkom en tredje med en väl anrättad, läcker aftonmåltid.
— Men hvar befinner jag mig, och hos hvilken är jag?
— Vi äro förbjudna att lemna er några upplysningar härom.
— Hvar är min dräng?
— Vill ni nödvändigt se honom här, skall han genast infinna sig, eljest sitter han nu vid ett godt bord och väntas om en stund af en god säng.
— Låt honom då vara.
— I rummet här innanför… den talande visade på en dörr längst in i rummet… har ni ert nattläger. Tills i morgon bittida skall jag ha äran att anskaffa ett bättre logis. Den, hvars ärende jag går, har slutligen tillsagt mig bedja er, min herre, att icke söka utforska, hvilken som rår om dessa rum, och som således nu upplåtit dem åt er.
Det var hårdt för Mauritz att kanske detta för alltid skulle förblifva en hemlighet för honom, men han lofvade likväl att uppfylla den framställda önskan.
— Befaller ni något mera?
— Framför endast min vördnad till min okända vän.
Sedan betjeningen aflägsnat sig, tog Mauritz rummen i närmare betraktande. Till sin öfverraskning fann han dem ordnade med en elegans och en lyx, som vittnade om en utmärkt och fin smak.
Det yttre rummet fann han vara en liten målareatelier. Väggarna voro fullsatta dels af dyrbara och mästerligt utförda taflor, dels också af några utkast, somliga grundade, andra blott tecknade.
På golfvet stodo flere stafflier, hvarpå taflor voro uppstälda. Några af dessa voro påtagligen gamla mästerstycken och tjenade såsom förebilder till andra, som voro under arbete.
Med beundran mönstrade han åtskilliga af dem. Här såg han en tafla, hvarpå en person, klädd i grekisk purpurröd qvinnodrägt, med uttryck af krigisk inspiration höjde ett svärd i sin hand. Helt nära derintill stod en äldre man i violett mantel, allvarligt fixerande den förra. Hufvudgruppen var omgifven af flera personer, framför allt fruntimmer. Mauritz var ingen konstkännare, men, bekant med de gamla hjeltesagorna, anade han att taflan förestälde Achilles, igenkänd af Odyssevs.
På ett annat staffli stod ett litet sjöstycke. Mörkgröna vräkte vågorna mot några klippor. En ljungeld flammade i skyn och upplyste
