— Narrarne äro farliga, derföre att menniskorna i allmänhet så lätt narras. En klok man är aldrig så populär som en dåre. Visheten är gudomlig, dårskapen mensklig. Jag råder till att välja en annan skådeplats för nästa anfall.
— Men att släppa ifrån sig hvad man har i sin hand?
— Ni, herr baron, ligger lika mycket i hans.
— Hertigen är min vän. Jag fruktar ingenting.
— Hertigen är er kropp, ni är hans själ; men hvem säger er, att icke hertigen och ni, båda två, få rum i Armfelts hand?
— Du är djerf. Förklara dig?
— Ni känner allra bäst sjelf, hvilka tankar som sysselsatte hertigens och ert hufvud ännu under den tid konung Gustaf lefde.
— Han är död, och med honom äfven dessa tankar. Grafvarne tiga.
— Men någon gång kan likväl stenen vältas ifrån dem och de döda uppstå. Åren 1788—89 äro döda, men blott skendöda.
— Du talar i gåtor.
— Gustafs plan mot Ryssland då var en bland de snillrikaste i svenska krigshistorien.
— Men misslyckades. Alltid ett fel!
— Ja, herr baron, genom förräderi.
— Hm!
— Åtföljd af er, anlände Hertig Carl den 27 Augusti 1788 till Lovisa.
— Ah!
— Ert minne påminner er ännu derom, jag ser det. Hertigens stjerna stod aldrig högre än då. Officerarne rodde hans slup till Helsingfors, på sina händer buro de honom till vagnen, och då han lemnade staden, frånspändes hästarne, och de segrande krigarne drogo hans vagn under fortsatta lefve- och hurrarop. I känslan af att vara tillbedd utaf ett stort parti, utnämd af Gustaf till högste befälhafvare för den förenade svenska och finska krigsmakten till lands och sjös, betydde han i detta ögonblick mera än konungen, som kunde kallas en irrande riddare i Sveriges vestra provinser.
— Ännu en gång, hvarthän syftar du?
— Ni erinrar er måhända ett samtal emellan hertigen och öfverste Ankarsvärd nyssnämde 27 Augusti.
— Nej, nej!
— Jag kan återgifva det för er. Hertigen gaf sig ett hotande utseende af att ämna arkebusera hvar och en inom arméen, som ej blindt lydde, men innan samtalet slutades, ingick han likväl på att draga arméen tillbaka från rysk botten.
— Omständigheterna tvingade dertill. Arméen var utblottad och upprorisk, oviljan allmän, missnöjet mangrant. Kriget var ej natonelt. Fortsatt, skulle det föra oss i förderfvet.
— Och afslutadt… har det grundlagt det.
