Sida:Drottning Christina-1792.djvu/43

Den här sidan har korrekturlästs
33

TREDJE ACTEN.

(Theatern föreställer Förstugan till SlottsCapellet, hvars portar man ser på ena sidan, och dit en trappa leder från Fonden.)

FÖRSTA SCENEN.

CARL GUSTAF. OXENSTIERNA.

CARL GUSTAF.

O vördnadsvärde tolk af sanning, pligt och ära,
Som djärfs att deras röst inför Monarker bära;
Hvars nit för Kung och Folk dig namn förtjenat har
Af thronens Väcktare och fosterlandets Far!
Om, vid det nya rön som edra dygder gifvit,
Ej äran vida mer än vänskapen Er drifvit;
Om, då ert ädelmod min framtids väl beredt,
Ni ej på Sverge blott och eder Drottning sett;
Kanhända skulle då mitt hjerta ej befara,
Att skyldigt mot en vän sin tacksamhet förklara;
Men, då Ni Folket tjent, är Folkets rättighet;
Att tolka ert beröm.

OXENSTIERNA.

Jag följt min skyldighet,
Och väntar ej deraf att något låford vinna.
Christina villad var — Att upplyft återfinna
Den våg, hon städse följt av heder, pligt och lag,
Var nog att visa dem i deras sanna dag.
Om hvad jag gjort, min Prins, är nog för hennes ära,
Är det ej nog för Er — Er återstår, att lära
De medel kärleken, af varsamheten lärd,
För eder utsett har att bli dess hjerta värd.

CARL GUSTAF.

Ach! tillåt, att mitt hopp en ny förtröstan röjer,
Sen edert kloka nit för evigt undanröjer

Den