Sida:Drottning Kristina 1.djvu/31

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
27

sednare vägen, och dertill bidrog tvifvelsutan hennes brinnande lystnad efter beröm och utmärkelse. Hon insåg mer än väl, att med Oxenstierna vid sidan skulle det alltid blifva han, som hufvudsakligen ledde ärenderna, och han, som finge förnämsta äran af deras lyckliga utgång; ingen skulle tilltro henne, den tjuguåriga qvinnan, nog skarpsinnighet att styra, nog kraft att föra riksskeppet genom statskonstens alla klippor, grund och stormar. Detta var motbjudande för stoltheten; och Kristina, som skördade så mycket beröm i alla andra afseenden, kunde ej lida den tanken, att som regentinna stå i Oxenstiernas skugga, och se honom beprisad, men sig sjelf mindre aktad. Det är otvifvelaktigt, att denna svaghet var hufvudorsaken till missförståndet och till alla deraf följande oredor.

Oxenstiernas fiender underläto ej att bearbeta dessa tänkesätt, och han sjelf var kanske ej alltid försigtig nog. I rådet förestafvade han besluten efter gammal vana, måhända med för litet undseende för den nu i egen person regerande drottningen. När han under fredsmötet i Brömsebro hemsände danskarnes påståenden, tillät han sig, att på samma gång medskicka utkast till svar derpå. Det är troligt, att detta och sådant mer alldeles icke behagade en drottning, hvilken, som Kristina, var ytterst ömtålig om sitt anseende. Rikskanslerens svar befunnos rigtiga. Hon var derföre visserligen tvungen att för det mesta tiga och samtycka; men något hvar kan förstå, med hvad sinne. Det tyckes ej heller hafva varit utan afsigt, som redan nu flere bland Oxenstiernorna aflägsnades ur styrelsen. Landshöfdingen i Uppsala, Ture Oxenstierna, en man icke utan fel, hade kommit i häftig tvist med en bland Gyllenhielms fogdar. Oxenstierna fick först en skrapa och måste sedan taga afsked, ehuru det skulle heta frivilligt.[1] Ytterligare beslöt drottningen, att riksskattmästaren Gabriel Bengtsson Oxenstierna

  1. Riksark. Rådsprot. den 17 och 19 Februari och 10 Maj 1645.