Sida:Drottning Kristina 1.djvu/35

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
31

ock, att han bedt Salvius fara förut till Osnabrück och besörja rummens iordningsställande o. s. v. Alla dessa klagopunkter hade Oxenstierna i bref till fadren framdragit. Denne svarade: mig är ledt, att du om förefallande ärenden på sådant sätt dömmer. Du stöter dig derpå att penningarnas förvaltning blifvit nu som förut anförtrodd åt Salvius ensam. Det är dock till ditt eget bästa; ty ett sådant uppdrag gifver ingenting annat än bekymmer och förtal. Ju mindre du hafver om händer, desto mindre blifva ock både ansvar och besvär; och jag tror, att fredsunderhandlingarna ensamma skola gifva dig nog att göra. — Du sticknas öfver herr Torstensons anhållan om ditt förord hos Salvius. Hvad betyder sådant? Skulle denna begäran vara dig till vanheder, så vore det också för mig, ja drottningen sjelf en skam att mottaga en dylik anhållan, hvilket dock både kan hända, och ofta händt. Du vet ju, att enhvar har sitt anförtrodda uppdrag och fordrar att blifva med höflighet anmodad om det, som på honom beror. Så måste vi alla bedja den ene den andre. Du kan väl icke begära, att åt dig skall anförtros oinskränkt magt öfver allt? Om du hade den erfarenhet som jag, så vore du glad att ej behöfva sjelf afgöra, utan blott hos andra förorda saken; ty om du då rätt handterade den, skulle, i händelse af bifall, hedern falla på dig; men, i händelse af vägran, hatet på en annan. — Ytterligare vet jag ej, hvad det är för ett nyligen uppkommet ordasätt, detta caput legationis, som nu så ofta omtalas. Det kan väl för hederns skull så benämnas; men du sjelf bör icke mycket tala derom. Du och de andra ombuden vid fredsverket ären kamrater med lika magt och lika värdighet, fast på olika platser; och vore bättre, att hvarandra inbördes ära, än otidigt tvista om en sådan fåfänglighet. Det misshagar mig, att du min son ej är mer allvarlig till sinnes, utan låter dig af sådana små saker uppröras. Var dock öfvertygad om, att jag icke skall lida, det någon skymf dig tillfogas, och att jag är om din heder lika så ömtålig som om min egen. Slutligen kan