Sida:Drottning Kristina 1.djvu/44

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

40

Häftigaste brytningen mellan drottningen och Oxenstiernorna föreföll i anledning af fredsunderhandlingarna och serskildt med hänseende till den penningesumma, Sverge fordrade åt sina troppar. Frankrike yrkade skyndsamhet och eftergift, och Chanut föreställde Kristina, att hennes benägenhet för freden vore af hela verlden känd; hon borde derföre ej låta hindra sig af rådet; ty deraf skulle hennes anseende lida. Kristina svarade med klagomål öfver rikskansleren, och att denne på egen hand skickat till Osnabrück föreskrifter, stridande mot de i rådet fattade besluten. Hon blef af Chanut än mer uppretad och lofvade ändtligen att så mycket som möjligt påskynda freden, och att enskildt medelst handbref väpna Salvius mot Oxenstierna och mot allt dröjsmål i underhandlingen. Efter all anledning var det i följe af detta samtal, som Kristina till båda fredsombuden affärdade följande gemensamma af henne sjelf uppsatta handbref. Mine herrar! Jag lägger dessa få ord till det offentliga brefvet, på det jag med egen hand må upptäcka eder min fruktan, att freden genom några af mig icke fullt kända orsaker skall göras om intet. För att nu tydligen gifva eder min mening tillkänna, så veten, att jag framför allt annat åstundar en säker och hederlig fred med kronans skadeersättning och soldaternas tillfredsställande, så godt utan fortsatt krig ske kan; och för öfrigt, att ej längre sölas dermed, såsom hittills skedt är. Gören i annorlunda, så skolen i det för Gud, ständer och mig ansvara. Låten inga ärelystna menniskors infall locka eder från detta mitt syftemål, så framt i ej hafven lust att stå mig bleka och röda till svars. I skolen för visso veta, att hvarken myndighet eller höga slägters stöd skola hindra mig från att visa verlden det misshag, jag hafver till ett oförnuftigt uppförande. Jag är viss derpå, att, om underhandlingen ginge sönder, så råkade jag genom edert förseende i en labyrint, hvarur jag icke kunde hjelpas, hvarken af edert förstånd eller af deras, som sådana förslag inblåsa, m. m. Brefvet var ställdt till både Johan Oxenstierna och Adler Salvius;