Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/12

Den här sidan har korrekturlästs

6

— Sjuk, upprepade Katarina utan att en muskel i hennes ansikte förrådde hur intresserad hon var av detta svar. Det är väl bara lättja.

— Nej, ers majestät, sade hertiginnan. Hon beklagar sig över en våldsam huvudvärk och matthet som hindrar henne att gå.

Katarina svarade ingenting. Utan tvivel för att dölja sin glädje, vände hon sig mot fönstret och fick syn på Henrik, som just kom från sitt samtal med de Mouy.

— Förefaller inte min svärson Henrik en smula blekare i dag än vanligt? frågade hon sin gardeskapten.

Så småningom avlägsnade sig de personer, som voro närvarande vid änkedrottningens lever. Tre eller fyra som stodo henne närmare än de andra stannade kvar. Hon avskedade dem otåligt och förklarade att hon ville vara ensam.

När den siste hovmannen gått, stängde Katarina dörren efter honom, gick fram till ett lönnskåp i väggpanelningen och tog fram en bok, vars nötta blad vittnade om flitig användning.

Hon lade boken på bordet, öppnade den, lade armbågarna på bordet och lutade huvudet mot handen.

— Alldeles, huvudvärk, allmän matthet, smärtor i ögonen, svullnad i gommen. Hittills har man endast talat om huvudvärk och allmän matthet… de andra symptomen skola ej låta vänta på sig.

Hon fortsatte.

— Vidare inflammation i halsen, som sprider sig till magen, omger hjärtat som med eldslågor och slår ned i hjärnan som en blixt.

Hon läste om allt detta tyst och fortsatte därpå med låg röst.

— Feber i sex timmar, allmän inflammation i tolv timmar, kallbrand i tolv timmar, dödskamp i