Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/124

Den här sidan har korrekturlästs

118

— Artighet mot artighet, som jag sade nyss.

— Den ära som man gör franska huset smickrar er således?

— Javisst.

— Och det är er käraste önskan att se en fransk prins på Polens tron?

— Ja, det är sant.

— Eftersom det således är saken och inte personen som intresserar er, och eftersom det gör detsamma vilken det blir som regerar där borta…

— Nej det gör visst inte detsamma, min mor, Polackerna ha gjort ett gott val, Det är ett tappert och rättframt folk. En soldatnation väljer en fältherre till kung, det är inte mer än rätt. Hjälten från Jarnac och Montcontour passar dem som en handske… Vem skulle jag annars skicka dem? Hertigen av Alencon… en feg stackare, som skulle springa sin väg vid första skott… det skulle ge dem en skön tanke om huset Valois!… Henrik av Anjou däremot, som är en krigare, han är utmärkt!… Alltid med handen på värjfästet, en som alltid går framåt, till häst eller till fots! Han kommer att låta dem få slåss från morgon till kväll varenda dag året om. Han är inte styv att dricka, det är visserligen sant, men han kommer att slå ned dem med sin kallblodighet. Han kommer att vara alldeles i sitt esse, den käre Henrik! Idel bataljer och trumpeter och trummor! Leve kungen! Leve segraren! Leve fältherren! Man kommer att utropa honom till kejsare tre gånger om året! Det kommer att bli en ära för det franska kungahuset! Kanske blir han dödad… men det blir en härlig död i så fall!

Katarina ryste. En blixt sköt fram ur hennes ögon.

— Säg ut, utropade hon, erkänn att ni vill avlägsna Henrik av Anjou, att ni inte älskar er bror!

— Jaså! sade Karl med ett nervöst skratt. Ni har gissat att jag ville ha honom bort! Ni har