Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/133

Den här sidan har korrekturlästs
127

kalla hit mitt folk. Jag vill arbeta i dag på morgonen.

Då Karl IX talade på detta sätt var det nödvändigt att lyda. Till och med amman med sina stora privilegier vågade inte handla emot hans befallningar. Man skickade efter dem som kungen ville, och den högtidliga mottagningen fastställdes, ej till morgondagen, vilket var omöjligt, utan till fem dagar därefter.

På det överenskomna klockslaget, det vill säga klockan fem, begåvo sig änkedrottningen och hertigen av Anjou till René, vilken hade förberett allt för det mystiska experimentet.

I rummet till höger, det vill säga i offerkammaren, glödde på ett fyrfat en stålklinga, vars underliga arabesker skulle förutsäga de framtida händelser man ville veta. På altaret låg en kabbalistisk bok uppslagen, och under natten, som varit mycket klar, hade René studerat stjärnornas gång och ställning.

Henrik av Anjou gick först in. Han hade peruk och en mask dolde hans ansikte, medan en vid kappa inhöljde hans gestalt. Hans mor kom efter. Om hon inte på förhand hade vetat om att det var hennes son, som väntade henne skulle inte ens hon ha kunnat känna igen honom. Katarina tog av sig sin mask. Hertigen av Anjou däremot behöll sin på.

— Har du gjort dina iakttagelser? frågade Katarina.

— Ja, ers majestät, svarade René, och stjärnornas svar har redan givit mig besked om det förflutna. Den person som frågan gäller har liksom alla de som blivit födda under kräftans tecken ett eldigt temperament och en stolthet utan like. Han är mäktig, han har levat nära ett kvarts sekel. Hittills har himmelen förlänat honom ära och rikedom. Är det riktigt, ers majestät?