134
nade åter, om han så är i helvetet skall jag ta reda på var han finns.
— Hör på, sade hertigen, vilken hade lika goda ehuru helt andra skäl än piemontesaren att få reda på var La Mole fanns, jag skall ge er ett gott råd.
— Gör det, ers höghet, sade Coconnas, gör det.
— Gå och sök upp drottning Margareta, hon vet utan tvivel vart han tagit vägen.
— Jag erkänner att jag redan tänkt på den saken, sade Coconnas, men jag vågade inte. Ty utom det att drottning Margareta imponerar på mig mer än jag kan säga, så var jag rädd för att finna henne badande i tårar. Men eftersom ers höghet försäkrar mig att La Mole inte är död och att hennes majestät sannolikt vet var han finns, så skall jag fatta mod och gå till henne.
— Gör det, min vän, sade hertigen, och om ni får veta något, så tala om det för mig, för jag är också orolig. Men kom ihåg en sak.
— Vad då?
— Säg inte att ni kommer från mig, för då kunde det hända att ni ingenting får veta.
— Ers höghet, sade Coconnas, efter en sådan uppmaning skall jag bli stum som en fisk eller som hennes majestät änkedrottningen. En så förträfflig, en så storsint och ädelsinnad furste han ändå är, mumlade han för sig själv, när han begav sig till drottningen av Navarra.
Margareta väntade att få se Coconnas, ty ryktet om hans förtvivlan hade nått fram även till henne. Han blev därför genast insläppt till henne.
Då Coconnas inträdde kunde han ej helt och hållet frigöra sig från den förlägenhet, som han erkänt för hertigen att han kände inför Margareta. Men hon tog emot honom med ett leende som återgav honom fattningen.
— Ack, ers majestät, sade han, ge mig tillbaka
