till konungens taffel. Om han följer er, så för honom till ett rum och håll honom kvar där som fånge. Om han gör motstånd, så bemäktiga er honom död eller levande. Skynda er.
Lyckligtvis hade Henrik, som inte brydde sig mycket om att lyssna till talen, råkat se på Katarina och inte en min i hennes ansikte hade undgått honom. Då han såg änkedrottningens blick riktad mot de Mouy blev han orolig. Och när han såg henne ge en befallning till gardeskaptenen förstod han allt.
Det var nu han gjorde det tecken som herr de Nancey lagt märke till och som betydde: Ni är upptäckt, rädda er genast.
De Mouy förstod tecknet, som kom som en lämplig avslutning på de ord Margareta riktat till honom. Han lät inte varna sig två gånger utan drog sig genast tillbaka bland mängden och försvann.
Henrik blev emellertid inte lugn förrän han såg herr de Nancey komma tillbaka till änkedrottningen och av dennas min förestod, att kaptenen kommit för sent.
Ceremonien var slut. Margareta växlade ytterligare några ord med Lasco utom ceremonielet, konungen reste sig vacklande och avlägsnade sig stödd på Ambroise Parés axel.
Han följdes av Katarina, som var alldeles blek av vrede, och Henrik av Anjou, som var stum av sorg.
Vad hertigen av Alencon beträffar, hade han hållit sig fullständigt i bakgrunden under hela ceremonien. Inte en enda gång hade Karl riktat sin blick på honom.
Den nye konungen av Polen var alldeles över sig given. Han kände på sig, att när han väl en gång kommit över gränsen, var han för alltid utestängd från möjligheten att vinna Frankrikes krona.
