Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/159

Den här sidan har korrekturlästs
153

— Käraste, sade Coconnas, ni går alltid illa åt mig för de La Moles skull. Men det gör ni orätt i. För vänskapen, ser ni… Jag skulle vilja ha min stackars väns snille eller kunskaper för att kunna finna en liknelse som uttrycker min tanke. Vänskapen, ser ni, är en stjärna, medan kärleken… kärleken, nåja, jag vill fullfölja jämförelsen… kärleken är bara ett vaxljus. Ni måste medge, att det finns flera slag av den sorten.

— Av vad då? Av kärleken?

— Nej, vaxljus. Och av de olika slagen finns det sådana som äro särskilt att föredraga. Det rosenskära, till exempel, låt gå för det rosenskära… det är det bästa. Men hur rosenskärt det än är, så brinner det ned. Stjärnan däremot brinner i evighet. Men ni kanske invänder, att när vaxljuset brunnit ned kan man sätta dit ett annat i stället.

— Herr de Coconnas, ni är en inbilsk narr.

— Jaså.

— Herr de Coconnas, ni är oförskämd.

— Jaså.

— Herr de Coconnas, ni är löjlig.

— Madame, jag måste säga er, att ni kommer mig att sakna herr de La Mole tre gånger så mycket som förut.

— Ni älskar mig inte längre.

— Tvärtom, hertiginna, ni känner mig inte, jag avgudar er. Men jag kan älska och avguda er och på samma gång ibland hålla lovtal över min vän. Och den stackars La Mole är alltid i mina tankar.

— Ni föredrar honom framför mig, det är nedrigt! Jag avskyr er, Annibal! Men säg öppet ifrån, att ni föredrar honom framför mig. Annibal, jag vill bara säga er, att om ni föredrar någonting i världen framför mig…

— Henriette, ni den vackraste av alla hertiginnor, jag ber er för er egen skull, gör inga när-