Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/197

Den här sidan har korrekturlästs
191

er begäran, varför den där kronan som ni eftersträvar…

— Vad? frågade hertigen av Alencon med darrande röst.

— För djävulen, den tillhör er.

Hertigen bleknade fruktansvärt. Strax därpå spred sig en brännande rodnad över hans kinder. Den ynnest konungen beviljade honom gjorde honom utom sig av förtvivlan.

— Men, ers majestät, sade han med en röst som darrade av sinnesrörelse, jag har aldrig önskat någonting och aldrig begärt någonting dylikt.

— Det är möjligt, för ni är mycket hänsynsfull, min bror. Men andra ha begärt i ert ställe.

— Ers majestät, jag svär att det aldrig…

— Svär inte.

— Ers majestät visar alltså bort mig.

— Kallar ni det att bli bortvisad, Frans? För tusan, ni är bra svårhanterlig… Vad kan ni önska er bättre?

Alencon bet sig i läppen av förtvivlan.

— För katten, återtog Karl med låtsad godmodighet, jag visste inte att ni var så populär, Frans, framför allt bland hugenotterna. Men eftersom de själva ha framställt denna begäran, så måste jag naturligtvis ha haft orätt. För resten kan jag inte önska mig någonting bättre än att se min bror, som håller av mig och är ur stånd att förråda mig, i spetsen för ett parti som har bekämpat oss i mer än trettio år. Det kommer att återställa lugnet, och så bli vi kungar alla tre bröderna. Den stackars Henriot blir ingenting annat än min vän. Men han är inte ärelysten, och titeln av min vän, som ingen annan begär, är honom nog.

— Åh, ers majestät misstar sig, dem titeln vill jag ha… det finns ingen som har bättre rätt till den än jag. Henrik är bara er svåger, jag är er bror…