Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/21

Den här sidan har korrekturlästs
15

— Jovisst. En mycket intressant sak, som jag i främsta rummet kom hit för. Men så talade du om ändå intressantare saker, och då… Jag har fått höra nyheter.

— Från Rom?

— Ja, en kurir från min man.

— Jaså, om Polen?

— Just det, och du kommer antagligen att inom kort bli befriad från din bror, hertigen av Anjou.

— Påven har alltså godkänt hans val

— Ja, min vän.

— Och detta säger du inte förrän nu! utropade Margareta. Fort, fort, detaljer!

— Sådana känner jag inte till. Men vänta, jag skall ge dig brevet från hertigen av Nevers. Här är det. Nej, det var inte brevet, det här är verser från Annibal, ohyggliga verser, kan jag tala om, men han skriver inga bättre. Här… nej, detta är en biljett, som jag tagit med mig för att be dig låta La Mole lämna honom den. Se här, här är äntligen brevet.

Margareta vecklade genast upp brevet och ögnade igenom det. Det sade emellertid ingenting mer än vad hertiginnan nyss omtalat.

— Hur fick du brevet? frågade hon.

— Av en kurir från min man. Kuriren hade order att först bega sig till mig innan han infann sig i Louvren. Jag visste om den vikt, som min drottning tillmätte denna nyhet och jag hade därför skrivit till min man att ordna det så. Han lydde, som du ser. Han är inte som det vidundret Coconnas. Nu är det således i hela Paris bara konungen, jag och du som ha reda på denna nyhet, såvida inte karlen som följde med kuriren…

— Vilken karl?

— Åh, det måste vara ett ohyggligt yrke! Kan du tänka dig att den stackars budbäraren kom fram