Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/230

Den här sidan har korrekturlästs

224

bror förmått honom att göra skulle återfalla på denne själv.

— Han undgår oss ännu en gång, mumlade hertigen bleknande.

I samma ögonblick greps Karl av så häftiga smärtor, att han släppte tyglarna, tog sig med båda händerna i sidorna och jämrade sig högt. Henrik närmade sig ivrigt, men Karl hade hämtat sig innan han hunnit fram.

— Varifrån kommer ni, Henriot? frågade kungen med en sådan skärpa i rösten, att Margareta blev helt förskräckt.

— Från jakten, ers majestät, svarade han.

— Men jakten var nere vid floden och inte uppe i skogen.

— Min falk förföljde en fasan, just som vi stannade för att se på hägern.

— Var är fasanen?

— Här är den. Den är vacker, eller hur?

Och med den mest oskyldiga uppsyn i världen räckte Henrik fram den dödade fågeln, som lyste i azurblått, purpur och guld.

— Men varför kom ni inte efter, då ni fått fasanen.

— Därför att den tagit vägen inåt skogen. Och när vi sedan kommo ned till floden igen, sågo vi att ers majestät begivit sig uppåt ett långt stycke före oss, varför vi satte av i fullt galopp för att få vara med om jaktens fortsättning.

— Och de här adelsmännen, voro de också inbjudna till jakten? frågade Karl.

— Vilka adelsmän? frågade Henrik och såg sig omkring.

— Men för katten, era hugenotter förstås, sade Karl. Om någon har bjudit hit dem, så är det åtmnistone inte jag.