Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/24

Den här sidan har korrekturlästs

18

— Från hertiginnan. Ge mig den, ers majestät, sade La Mole ivrigt. Med den här biljetten i hand kan jag ansvara för att ni skall få svar.

Därmed avlägsnade han sig.

— I morgon komma vi att ha reda på, om hertigen av Alencon blivit underrättad om ställningen i polska frågan, sade Margareta lugnt i det hon vände sig mot Henrik.

— Den där herr de La Mole är verkligen en utmärkt tjänare, utbrast béarnaren med ett leende, som var karaktäristiskt för honom. Jag skall göra hans lycka… det svär jag vid mässan!



XXIX.
AVFÄRDEN.

När följande dagens sol gick upp bakom de höjder, som omge Paris, rådde det redan sedan två timmar tillbaka liv och rörelse på borggården i Louvren.

En ståtlig springare med ben som på en hjort stampade otåligt i marken, spitsade öronen och fnyste, medan han väntade på Karl IX. Han var dock mindre otålig än sin herre, vilken kvarhölls av Katarina, som hejdat honom och förklarat, att hon hade en viktig sak att tala med honom om.

Båda befunno sig i det glastäckta galleriet, Katarina kall, blek och oåtkomlig som alltid, medan Karl stod där knarrig och bet sig i naglarna och piskade upp sina båda favorithundar, vlika klätts i pansar som skydd mot vildsvinets betar.

— Karl, sade Katarina, lägg noga märke till att