262
— Den verkligen skyldige! utropade Margareta, men har det då blivit begånget ett brott?
— Ja, medvetet eller ofrivilligt har ett brott blivit begånget.
— Mot er?
— Ja, mot mig.
— Det är omöjligt!
— Omöjligt?… Se på mig, Margot.
Den unga kvinnan såg på sin bror och ryste när hon märkte hur förfärligt blek han var.
— Margot, jag har inte tre månader kvar att leva, sade Karl.
— Ni, min bror! Du, min Karl, upropade hon.
― Margot, jag har blivit förgiftad.
Drottningen uppgav ett rop.
— Tyst! sade Karl. Man måste tro att jag dör på grund av trolleri.
— Och ni känner den skyldige?
— Jag vet vem det är.
— Ni har redan sagt att det inte är de La Mole.
— Nej, han är det inte.
— Det är säkert inte Henrik heller.
— Nej.
— Store Gud… skulle det kunna vara…
— Vem då?
— Min bror… Frans… mumlade Margareta.
— Kanhända.
— Eller… eller… Margareta sänkte rösten… eller vår mor?
Karl teg.
Margareta såg på honom, läste i hans blick svaret på sin fråga och föll ned över en fåtölj.
— O min Gud, o min Gud, mumlade hon, det är omöjligt!
— Omöjligt, sade Karl med ett skärande skratt, det är ledsamt att René inte är här… han skulle kunna berätta för dig min historia.
