Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/280

Den här sidan har korrekturlästs

274

Vi skall bege oss till Lothringen, min käre vän. Jag skulle visserligen hellre ha velat bege mig till Navarra, det är bara en sak som gör mig ledsen, när jag skall härifrån.

— Vad nu… jag lämnar alla mina sorger kvar här.

— Jo, jag är ledsen över att vi inte kan ta med oss den värde fångvaktaren i stället för att…

— Men det skulle han inte vilja, sade Coconnas. Det skulle han förlora alltför mycket på. Tänk bara: femhundra écus av oss, en ersättning från staten, befordran, kanske. Han kommer att få det riktigt bra, den skälmen, sedan jag dödat honom… Med vad är det nu fatt?

— Ingenting. Jag kom bara att tänka på en sak.

— Det måtte då inte vara något trevligt, för du bleknade hemskt.

— Jag undrade varför man skall föra oss till kapellet.

— För att låta oss fira påsken, antar jag. Det är den tiden just nu, tror jag.

— Men, invände La Mole, till kapellet brukar man bara föra dem som blivit dömda till döden och dem som undergått tortyr.

— Aha, utbrast Coconnas och bleknade lätt även han. Detta förtjänar all uppmärksamhet. Låt oss fråga den präktige man, som jag skall ta livet av. Hör hit, nyckelskramlare!

— Herrn kallade på mig, frågade fångvaktaren, som stod på vakt i trappan.

— Ja, kom hit.

― Ja, här är jag nu.

— Det är ju överenskommet att det är i kapellet, som vi skall rädda oss, inte sant?

— Tyst, utbrast fångvaktaren och såg sig förskräckt omkring.

— Var lugn, ingen hör oss.