Coconnas ville störta fram och strypa René, men fyra vaktsoldater höllo honom tillbaka.
— Det är bra, sade generalprokuratorn Laguesle, domstolen har erhållit upplysningar nog. För tillbaka fångarna till väntrummen.
— Men det är omöjligt, utropade Coconnas, att höra sådana anklagelser utslungas utan att protestera.
— Protestera ni, det är ingen som hindrar er. Soldater, gör er plikt!
Soldaterna grepo de båda anklagade och förde ut dem. Coconnas genom en dörr, La Mole genom en annan.
Därpå vinkade prokuratorn åt den man, som Coconnas sett i dunklet.
— Gå inte er väg, mäster, sade han, ni kommer att få arbete i natt.
— Vilken skall jag börja med? frågade mannen och tog vördnadsfullt av sig mössan.
— Med den där, sade presidenten och pekade på La Mole, som man ännu kunde skymta i dunklet mellan två vaktsoldater.
Därefter gick prokuratorn fram till René, vilken darrande stod kvar i väntan på att man skulle föra honom tillbaka till Chatelet, där han hölls inspärrad.
— Var lugn, mäster René, sade han, änkedrottningen och konungen skola ej glömma att det är er de ha att tacka för att de fått veta sanningen.
Men i stället för att uppmuntra René tycktes detta löfte göra honom alldeles förkrossad och han svarade endast med en djup suck.
