292
— Om jag har begått något brott genom att lägga ut en fälla för kungen av Navarra, så var jag bara ett verktyg och jag lydde bara min herre.
Notarien skrev.
— Åh, du har förrått mig, din bleka satan, mumlade Coconnas för sig själv, men vänta, vänta bara…
Och han berättade om hertigens besök hos kungen av Navarra, om hans möten med de Mouy, historien om den körsbärsröda kappan. Allt detta tjutande och skrikande och motvilligt, så att domaren gång på gång måste ge befallning om en ny kil.
Till sist lämnade han en sådan mängd klara, tydliga och förfärliga upplysningar om hertigen av Alencon, allt under det han så väl låtsades som om det endast var smärtorna som tvingade honom därtill, att till och med domaren blev förskräckt över att nödgas anteckna så komprometterande detaljer om en prins av blodet.
Coconnas förskonades därför från den sista kilen, men de föregående nio borde ha varit alldeles tillräckliga för att fullständigt krossa hans ben.
Domaren prisade för Coconnas den mildhet man visat honom på grund av hans bekännelser och drog sig tillbaka.
Den dömde blev ensam med Caboche.
— Nå, frågade denne, hur står det till?
— Åh, min vän, min präktige vän, min käre Caboche, sade Coconnas. Var förvissad om att jag kommer att vara tacksam hela mitt liv för vad du gjort för mig.
— Det gör ni minsann rätt i, sade mäster Caboche, för om man finge reda på vad jag har gjort för er så skulle det bli min tur att ta plats på sträckbänken. Och mig skulle man inte vara så hygglig emot som jag varit mot er.
— Men hur har du kunnat få denna lysande idé?
— Jo, svarade Caboche, medan han svepte in
