Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/302

Den här sidan har korrekturlästs

296

heller med något brott. Jag har undergått tortyr, mina ben äro krossade, hela min kropp är ett enda sår och den rörelse jag nu gör för att trycka mina läppar mot er panna orsakar mig värre smärtor än döden.

Med en yttersta kraftansträngning, som kom honom att blekna ännu mer, tryckte han sina läppar mot drottningens panna.

— Tortyr! utbrast Coconnas. Men det har jag också fått vara med om. Har inte bödeln gjort detsamma för dig som för mig?

Och därmed berättade han allt vad som hänt.

— Åh, sade La Mole, det är lätt att förstå… du räckte honom handen, medan jag glömde att alla människor äro bröder. Jag visade honom mitt förakt. Gud har straffat mitt högmod.

Han knäppte ihop händerna.

Coconnas och de båda kvinnorna växlade en blick av outsäglig förfäran.

— Seså, sade fångvaktaren, som gått bort till porten för att lyssna och som nu kommit tillbaka, förlora nu inte någon onödig tid, herr de Coconnas! Ge mig min dolkstöt och gör upp saken med mig som en adelsman ägnar och anstår, för nu komma de snart.

Margareta hade fallit på knä bredvid La Mole, lik en bildstod av marmor vid en grav.

— Mod, min vän, sade Coconnas. Jag är stark och jag skall bära dig. Jag skall sätta dig upp på din häst eller hålla dig framför mig på min, om du inte kan hålla dig upprätt i sadeln. Du hör ju vad den hygglige karlen säger, det gäller livet.

La Mole gjorde en övermänsklig kraftansträngning.

— Det är sant, sade han, det gäller ditt liv.

Därmed försökte han resa sig upp.

Annibal grep honom under armarna och reste honom upp. Under tiden lät La Mole endast höra