Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/324

Den här sidan har korrekturlästs

318

kärlen medförde detta ett blodflöde i huden. Det var denna blodiga svett som vållat ammans förskräckelse. Hon kunde inte vänja sig vid detta besynnerliga fenomen, och som hon var protestant, upprepade hon gång på gång, att det var det blod som blivit utgjutet under Bartolomeinatten som nu krävde konungens blod.

Man skyndade åt alla håll, läkaren kunde ej vara långt borta och man kunde ej undgå att möta honom. Försalen blev därför tom. Alla voro ivriga att få visa sitt nit och komma tillbaka med den efterfrågade doktorn.

Då öppnades en dörr och Katarina visade sig. Hon gick hastigt igenom försalen och inträdde i sin sons rum.

Karl låg på rygg i sängen med slocknande blick och flämtande andedräkt. Från hela hans kropp strömmade en rödaktig svett. Hans hand hängde slappt ned utanför sängen och vid var och en av hans fingerspetsar hängde en klar rubinröd droppe.

Det var en fruktansvärd anblick.

Vid ljudet av moderns steg reste sig Karl. Det var som om han känt igen dem.

— Förlåt, madame, sade han och såg på sin mor, men jag skulle gärna vilja dö i fred.

— Dö!… utbrast Katarina. För ett övergående anfall av den här otäcka sjukdomen! Inte skall ni väl misströsta så där, min son!…

— Jag säger, madame, att jag känner min själ fly. Jag säger, att det är döden som kommer. För tusan djävlar!… Jag känner vad jag känner och jag säger vad jag säger!

— Ers majestät, sade änkedrottningen, inbillningen är er svåraste sjukdom. Sedan de båda trollkarlarna, de båda mördarna La Mole och Coconnas blivit avrättade böra era kroppsliga smärtor ha