28
XXXI.
JAKTEN.
Jägaren, som spårat upp vildsvinet och försäkrat konungen att det ej kommit utom området för drevet, hade ej misstagit sig. Man hade knappt släppt en stövare, förrän denne rusade in i ett snår och drev ut vildsvinet, som var ett ovanligt stort exemplar. Det rusade rakt fram och tvärs över vägen på femtio stegs avstånd från konungen. Man släppte genast ett koppel på tjugo hundar som började förföljandet.
Jakten var Karls passion. Djuret hade knappt hunnit över vägen, förrän han rusade efter, åtföljd av hertigen av Alencon och Henrik, vilken Margareta givit en vink att ej ett ögonblick lämna konungen. Alla de övriga jägarna följde också efter.
Efter en kvart inträffade vad som ofta brukar hända vid dylika tillfällen. Nästan oöverstigliga hinder spärrade vägen för jägarna, hundskallet ljöd allt längre borta och kungen själv kom tillbaka till mötesplatsen, förbannande och svärjande som hans vana var.
— Jaså, äro ni här, Henrik och Alencon, sade han, lugna och kalla som nunnor, som följa efter sin abbedissa. Det kan inte kallas för jakt, vet ni. Ni Alencon är så parfymerad att om ni råkar komma emellan vildsvinet och hundarna riskerar ni att fördärva väderkornet för dem, Och ni, Henrik, var har ni ert spjut eller er bössa?
— Vad skulle jag med en bössa, ers majestät? Jag vet ju att ers majestät vill skjuta djuret då det kommer inom skotthåll. Vad ett spjut beträffar, så hanterar jag det vapnet dåligt. Det brukar inte
