Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/342

Den här sidan har korrekturlästs

336

i hela sin längd, medan han på Katarina och Frans fäste en blick, som betydde:

— Akta er, jag är er herre!

Katarina förstod denna blick.

— Nej, aldrig! utropade hon, aldrig kommer min ätt att böja sig för en främmande, aldrig kommer en Bourbon att regera i Frankrike så länge det finns en Valois.

— Min mor! utropade Karl IX och reste sig upp på sin blodfläckade bädd, mera förfärlig i sin vrede än någonsin. Akta er, ännu är jag konung, visserligen inte för så lång tid, det vet jag nog, men länge nog för att ge en befallning. Det behövs ej lång tid att straffa mördare och giftblandare.

— Nåväl, ge den befallningen, om ni vågar. Jag skall utdela mina. Kom, Frans, kom!

Hon gick hastigt ut och drog med sig hertigen av Alencon.

— Nancey! ropade Karl. Nancey, kom hit! Jag vill… jag befaller, Nancey, arrestera min mor, arrestera min bror, arrestera…

En blodström tystade Karl i samma ögonblick som kaptenen för livvakten öppnade dörren, och konungen sjönk halvkvävd tillbaka i sängen.

Nancey hade endast hört sitt namn. Befallningarna, som uttalats med otydlig röst, hade han ej kunnat uppfatta på grund av avståndet.

— Låt bevaka dörrarna, sade Henrik, och låt ingen komma in.

Nancey bugade sig och gick.

Henrik såg på den avsvimmade gestalten, som man skulle ha kunnat taga för ett lik, om ej ett svagt flämtande kunnat märkas på fradgan över läpparna.

Han stod en lång stund och betraktade den döende. Därpå mumlade han för sig själv:

— I sanning ett ödesdigert ögonblick! Skall man regera? Skall man leva?