Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/44

Den här sidan har korrekturlästs

38

ni som har fört ett så energiskt krig mot hugenotterna.

Maurevel föll ned på knä.

— Ers majestät, stammade han, tro mig…

— Jag tror, avbröt honom Karl, och hans blick, som i början varit glasartad blev nu nästan glödande, jag tror, att ni i Moncontour hade god lust att mörda amiralen, som nyss gick härifrån. Jag tror, att ni sköt bom och att ni då övergick till min bror hertigens av Anjou armé. Jag tror slutligen att ni för andra gången övergick till prinsarnas armé och att ni har tagit tjänst i herr de Mouy de Saint-Phales kompani. Är det inte riktigt?

— Ers majestät…

— Ni är en präktig skälm…

— Ers majestät, utropade Maurevel, förkrossa mig inte!

— Det var en gång en ädel officer, fortfor Karl och hans ansikte fick så småningom ett uttryck av nästan vild grymhet, som tog emot er som en son, som tog er om hand, klädde er, födde er…

Maurevel upphävde en suck av förtvivlan.

— Ni kallade honom er far, vill jag minnas, fortfor konungen obarmhärtigt, och en innerlig vänskap förenade er med den unge de Mouy, hans son.

Maurevel, som fortfarande låg på knä, böjde sig allt djupare ned, liksom förkrossad av konungens ord medan denne stod framför honom orörlig och okänslig som en staty och allt liv syntes ha flytt från hans läppar.

— Apropå, återtog konungen, var det inte tio tusen écus, som ni skulle få av hertigen av Guise om ni mördade amiralen?

Utom sig av förtvivlan berörde mördaren golvet med pannan.

— Vad nu beträffar herr de Mouy, er gode far, så följde ni honom en dag på vägen till Chevreux.