Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/184

Den här sidan har korrekturlästs
180
1809—1815.

dradets midt, och mot dess slut ha uppfinningarna på elektricitetens och kemiens områden undanröjt snart sagdt alla gränser för en ytterligare utveckling.

I slutet af förra århundradet skref en gammal författare vid namn Beckmann om gatubelysningen: “Belysningen af våra gator länder icke allenast till förträftlig prydnad för våra bästa städer, utan äfven till deras invånares stora bekvämlighet och säkerhet; den utgör för den skull ett viktigt föremål för polisens omsorger.” Detta oaktadt lämnade den offentliga belysningen af våra städer — hufvud- och residensstäder ingalunda undantagna — i primitiv torftighet intet öfrigt att önska. Gatulyktorna voro både få till antalet och illa konstruerade; de utgjordes länge endast af ett mycket enkelt oljehus, ur hvilket en veke sköt upp och osande och rykande spred ett rödaktigt, glåmigt sken, som man kunde tycka enkom afsedt för att visa “huru mörkt det var,” och dylika lampor, s. k. “vargögon,” brunno ännu i början af 1850-talet på Stockholms aflägsnare gator i lyktor, hvilkas smutsiga glas ändå mera fördunklade det lilla ljus, som oljan förmådde underhålla i veken.

Dylika lampor, endast mindre och försedda med ett handtag, användes äfven inomhus och på verkstäderna, till någon omväxling med de lika illa lysande smala talgljusen, hvilkas långa rökiga veke oupphörligen behöfde klippas, hvarför i hvarje hushåll särskildt konstruerade ljussaxar funnos, mestadels af vanligt järn, men ofta äfven af poleradt stål eller mässing och till och med af silfver och liggande på prydliga, enkom förfärdigade, ofta lackerade ljussaxbrickor. Man kan tänka sig, huru dylika ljus skulle taga sig ut vid festliga tillställningar eller på teatrarne, där de ofta, särdeles i landsorten, utgjorde hela belysningen och fordrade en särskild person, som oupphörligt snoppade, “snöt,” dem. Man förstår också, att Goethe, som själf på sin tid var direktör för teatern i Weimar och mer än en gång haft tillfälle att förarga sig åt den dåliga belysningen, längtansfullt motsåg ljus, hvilka i likhet med de dyra spermacetiljusen hade den egenskapen att snoppa sig själfva. 180

Ett stort steg framåt till en förbättrad gatubelysning var Aimé Argands uppfinning 1785 eller 1789 af en förbättrad brännarekonstruktion på oljelamporna. Den argandska brännaren hade en rörformig veke, som sköt in i mellanrummet mellan två cylindriska bleckhylsor, och luften fördes till lågan så väl genom det inre röret som utifrån. För att öka draget och därmed ljusstyrkan anbragtes ett glasrör öfver lågan, och skenet återkastades från en polerad reflexionsspegel af järnbleck. I detta skick gnisslade de argandska lamporna på sina rep midt öfver gatan i blåsten ofta på ett rätt kusligt sätt de långa vinterkvällarne, men för gatubelysningen utgjorde de ett afgjordt framsteg; också försvunno de först, sedan gaslysning börjat allmänt införas.

Äfven för belysningen inomhus började man konstruera lampor af olika slag med den af Argand förbättrade brännaren. Till brännmedel användes allmänt olja, bomolja, linolja eller rofolja, allt efter omständigheterna, och bland dessa förbättrade lampor intogo stjälplamporna länge ett framstående rum bredvid de s. k. moderatörlamporna, uppfunna 1836 af Franchot i Paris. Men äfven moderatörlampan måste, så väl den i själfva verket också fyllde sitt ändamål att brinna jämt och klart med måttlig åtgång af olja, rymma fältet, då mot midten af århundradet de olika mineraloljorna, petroleum, fotogen, gasolja,