Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/238

Den här sidan har korrekturlästs
234
1809—1815.

den preussiska generalen Müffling de preussiska skyltvakterna att gifva eld vid minsta åtbörd af förhäfvelse från en fransman, och franska prefekter bortsläpades till Tyskland, där de höllos i fängelse, därför att de, sin plikt likmätigt, sökte skydda sina landsmän. Blücher passade dessutom på att återfordra alla de konstskatter och dyrbarheter, fransmännen fört till Paris från de länder de eröfrat, och då denna fordran tillbakavisades, lät han utan vidare föra bort de föremål, på hvilka anspråk framställdes af de främmande ombuden. På detta sätt återfördes Apollo till Belvedere, Venus till Mediceernas hus, lejonet till Venedig och det berömda fyrspannet till Markuskyrkan; till Vatikanens, Turins, Spaniens och Hollands arkiv återställdes därstädes tagna dokument, liksom de många tusen dyrbara handskrifter och tryckalster, som tillhört tyska, nederländska och italienska bibliotek, vandrade tillbaka till sina hemland, och på Wilhelm von Humboldts bedrifvande återgafs den del af det gamla pfalziska biblioteket, som genom Tilly och Maximilian af Bayern förts till Rom, till Heidelbergs universitet. 234

Hvad Napoleons öde angår, så ville Blucher och Gneisenau ovillkorligen, att han skulle utlämnas och “afrättas såsom försoningsoffer för allt det lidande, han tillskyndat den preussiska adeln”; ett dylikt “mord” motsatte sig emellertid Wellington på det bestämdaste. Ledsagad af general Becker, som fått i uppdrag att bevaka honom, fick Napoleon begifva sig till Rochefort för att söka komma undan till Amerika. Denna plan tillintetgjordes emellertid genom den engelska flottans vaksamhet, och slutligen återstod för Napoleon ingen annan utväg än att öfverlämna sig åt det “engelska folkets ädelmod”. Från det ögonblick han satte sin fot om bord på det britiska krigsskeppet “Bellerophon” var han emellertid fånge, och i stället för att föras till England, såsom han hoppats, fördes “general Bonaparte”, såsom den engelska regeringen kallade honom, om bord på linjeskeppet “Northumberland” till den lilla klippön S:t Helena långt ute i Atlanten, där han efter en lång resa landsteg den 18 oktober 1815. Under de sex år, han tillbragte därstädes till sin död den 5 maj 1821, förrättade det stolta Albion fångvaktaretjänsten åt Europas öfriga makter.