Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/242

Den här sidan har korrekturlästs
238
1815—1830.

försynens ombud, kallade till att härska öfver tre grenar af en och samma familj”.

Denna förklaring, som fått namn af den “heliga alliansen”, tillträddes under loppet af de följande åren af alla europeiska monarker, med undantag af konungen af England, påfven och sultanen. Den var hufvudsakligen ett verk af den ryske zaren och bar också alltigenom prägeln af denne monarks svärmiska och dimmiga, men också fåfänga och falska väsen. Högst betecknande är för öfrigt, att zaren erhållit idén till den heliga alliansen af änkan efter en rysk diplomat, en fru von Krüdener, som, då hon sammanträffade med zaren 1814, redan hade bakom sig sina unga år, men detta oaktadt likväl fängslade zaren genom sitt bizarra väsen och sitt verkliga eller konstlade religiösa svärmeri. Under umgänget med henne och de anvisningar till bot- och bönöfningar hon gaf zaren, mognade i hans “förkrossade själ” planen till den heliga alliansen. Någon allvarsam praktisk betydelse skulle den sällsamma urkunden, detta “klingande intet”, såsom Metternich kallade densamma, aldrig erhålla, och zarens egen hållning, så väl till de liberala grundsatser, efter hvilka han, oklar som alltid, ville regera sitt eget land, som äfven i den roll af frihetens skyddsvärn i hela Europa, hvilken han ville spela, visade sig snart stå i alltför uppenbar strid mot den heliga alliansens försäkringar, till dess att det slutligen lyckades Metternich att helt och hållet befria zaren ur liberalismens irrgångar och göra folkfrihetens skyddsvärn till absolutismens paladin. 238

Mellan kejsar Frans II i Wien och den ryske zaren fanns icke samma närmare förbindelse som mellan Fredrik Wilhelm III och zaren, och endast med tvekan och motvilja hade den österrikiske härskaren, efter långvariga underhandlingar mellan zaren och Metternich, slutligen af sin utpräglade fredslängtan och önskan att få regera i lugn låtit förmå sig till att sätta sitt namn under den heliga alliansens sällsamma urkund.

“Vår gode kejsar Frans”, som wienarne kallade honom, var en fryntlig herre, men på samma gång äfven den förkroppsligade flegman. Han ville visst icke träda någons rätt för nära, men så fick icke heller någon besvära honom, och det gjorde olyckligtvis hvar och en, som på något sätt störde hans ro. I och för sig hade han visserligen ingen glädje af förföljelser, men “den, som icke lät säga sig, honom förjagade han”, och ”den, som understod sig att tvista med honom, den lät han inspärra för lifstiden”. Han var alltigenom en egoist, som icke var tillgänglig för någon ädlare bevekelsegrund, vare sig äregirighet, fosterlandskärlek eller plikttrohet; endast fruktan för förtretligheter inverkade på honom. För den skull borde hans undersåtar också göra och låta, tänka och tro endast hvad han ville och fordrade. Den, som satte nya idéer i omlopp, blef genast hans personliga fiende. “Nya idéer äro numer i sväng,” sade han 1821 åt professorerna i Laibach, ”idéer, som jag icke kan och aldrig skall gilla. Hållen eder till det gamla, ty det är godt, och våra förfäder ha befunnit sig väl däraf; hvarför skulle vi icke göra detsamma? Jag behöfver inga lärda, endast goda borgare. Det åligger för den skull eder att bilda sådana. Den, som tjänar mig, måste lära hvad jag befaller. Den, som det ej kan eller som kommer med nya påfund, han kan gå eller också skall jag aflägsna honom.” Stora synpunkter saknade han fullständigt, men för enskildheter och personliga förhållanden hyste han ett så