Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/262

Den här sidan har korrekturlästs
258
1815—1830.

eller “kolarnes” förbund, som med sina loger, vendite, utbredt sig öfver hela halfön och gjorde anspråk på mycket gamla anor, under adertonde århundradet haft förhändelser med illuminater och frimurare och af de senare lånat sina grader och ceremonier. Äfven kvinnor intogos i carbonarians förbund under namn af giardiniere, “trädgårdskvinnor,” och hvarje syster antog namnet af en blomma. De tjänade hufvudsakligen som lockfåglar och spioner, men fyllde äfven den högre uppgiften att mildra den hårda lott, som drabbade despotismens offer i Neapels, Roms och Piemonts fängelser, och många kvinnliga medlemmar af Societa della misericordia voro giardiniere. Då Napoleons stjärna började blekna, uppmanades Murat; som var konung i Neapel, att begagna sig af förbundet till att afkasta kejsarens ok och proklamera Italiens enhet och oafhängighet. Vid denna tid uppstod en söndring inom förbundet, som föranledde en reform af detsamma. Många af dess förra medlemmar utstöttes ur det, och endast de, som kvarstannade, buro nammet carbonari. De utstötte kallade sig, enligt några uppgifter, för calderari, “kittelflickare,” och mellan de båda rivaliserande föreningarna uppstod ett oblidkeligt hat. Murat vacklade någon tid mellan båda partierna, men då han stutligen beslöt sig för att understödja carbonari, som voro talrikast, var det för sent; han. hade förlorat deras förtroende, hans ställning var förtviflad och hans fall oundvikligt.

Murat hade, för att kunna kvarhålla sig på Neapels tron, öfvergifvit sin svåger Napoleon och knutit förbindelser med Metternich, som uppmuntrade hans förhoppningar. Murat var emellertid icke man att reda sig under de brydsamma förhållanden, som uppstodo efter Napoleons fall. I Wien framhöll Talleyrand med eftertryck den fördrifna Bourbonska familjens legitima rätt att återfå Neapels tron, och då Metternich icke hade något särskildt intresse af att upprätthålla Murat, gjorde han inga svårigheter mot att låta honom falla.

I sin förblindelse trodde Murat sig kunna uppresa hela Italien mot den nya ordningen och mot Österrike och göra sig själf till nationell suverän; då han fick veta, att Napoleon lämnat Elba, fruktade han, att kejsaren skulle straffa honom för hans förra affall och ville för den skull på förhand försäkra sig om hans förlåtelse och bevågenhet, hvarför han också grep till vapen. Han vann därmed emellertid ingenting annat än att han invecklades i Napoleons undergång. Österrike förklarade honom krig och ingick ett fördrag med konung Ferdinand IV. Murat tvingades att lämna Neapel och Italien. Han drog sig undan till Corsica, men lät snart, af falska förespeglingar om huru efterlängtad han vore af Neapels folk och armé, förmå sig att med en hand full följeslagare göra ett försök att återvinna sin krona. Den 8 oktober 1814 landsteg han i Pizzo i Calabrien, omringades genast och greps, ställdes inför krigsrätt och dömdes till döden. Det visade sig, att han lockats i ett bakhåll, och den 13 oktober stupade den lysande förre franske marskalken för afrättningsplutonens kulor, sedan han själf kommenderat fyr.

Ett gynnsamt fält för karbonarismens utbredande erbjöd kyrkostaten; hvarest allting försattes i sitt forna skick, så snart Pius VII återkom ur sin fångenskap 1814.