Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/265

Den här sidan har korrekturlästs
261
1815—1830.

sade: “Klockan är nu ett på morgonen; klockan tre måste författningen proklamceras”, hvarpå han och hans följeslagare lämnade rummet. Konungen såg ingen annan utväg än att bevilja författningen; genom att lägga sig till sängs och ställa sig sjuk sökte han undgå att aflägga ed på densamma, men då han omsider nödgades göra detta, tillade han af egen drift: “Må den allsmäktige, som läser i hjärtan och framtid, slunga sin hämnds åskor öfver mitt hufvud, om jag icke uppriktigt aflägger min ed eller söker bryta den.”

Den konstitutionella regering, som carbonari med militärens tillhjälp sålunda fått till stånd i Neapel, skulle emellertid icke bli långvarig. De ledande männen i densamma skulle snart erfara, att det var lättare att göra en revolution än att sedermera organisera densamma. På Sicilien, där man icke ville veta af den nya neapolitanska författningen, utan fordrade återinförande af den författning, ön erhållit 1812, kom det till fullt uppror på själfva den heliga Rosalias fest. Pöbeln stormade Fort Malo, öppnade fängelserna och släppte lös 3,000 galärslafvar och andra fångar samt sprängde de neapolitanska trupper, som utsändes. De högsta myndigheterna flydde, deras palats nedbrändes och bortåt 4,000 människor mördades. Regeringen i Neapel var emellertid icke sinnad att finna sig i hvad som skett, utan sände trupper till ön, och efter flera dagars strid lyckades det för dessa att tvinga Palermos befolkning till kapitulation och att jämförelsevis hastigt undertrycka resningen, men för att hålla ön i tygeln måste regeringen låta sina bästa trupper kvarstå på densamma. 261

I Wien hade emellertid furst Metternich vid underrättelsen om händelserna i Neapel genast vidtagit förberedelser till att möta den förhatliga revolutionen och, om så behöfdes, med väpnad makt intervenera för dess undertryckande. Medan Österrike rustade, utfärdade han en inbjudning till en ny monark- och ministerkongress, som skulle sammanträda i Troppau i oktober 1820. Zar Alexander I, som vid underrättelsen, att några i och för sig rätt obetydliga oroligheter förekommit i gardesregementet Semenov i Petersburg, gripits af fruktan för en öfver hela Europa utbredd militärsammansvärjning, hvars spöke Metternich med mycken skicklighet förstod att frammana, instämde med Österrike och Preussen, och sålunda ingingo, trots Frankrikes och Englands protester, de tre östmakterna “såsom centrum för de europeiska staternas union” en “koalition mot rebellionens och lastens tyranniska makt”, hvarjämte beslut fattades om att hålla en ny kongress i Laibach, dit konung Ferdinand af Neapel skulle inbjudas.

I Neapel framkallade underrättelsen om de beslut, som fattats på kongressen i Troppau, den största upphetsning, och i parlamentet öfverlade man, om man skulle låta konungen afresa till Laibach. Då konungen emellertid heligt bedyrade sin tillgifvenhet till författningen, lät man honom resa med den förklaringen, att “Carl III:s sons hjärta icke kunde vara annat än ett trohetens tempel”. Innan ännu kongressen öppnades i jan. 1821, hade de tre östmakterna blifvit ense om, att Österrike skulle sända en armé till Neapel för att göra slut på revolutionen, och då Metternich delgaf konung Ferdinand detta beslut, visade konungen sig mycket villig att bryta sin författningsed, i det han förklarade, att denna blifvit honom aftvingad. Han hade likväl den försiktigheten att friköpa sig från straffet för mened genom att förära den heliga Annunciatas kapell i Florens en dyrbar gåfva af guld- och silfverlampor.