Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/266

Den här sidan har korrekturlästs
262
1815—1830.

Trots all entusiasm, som i Neapel besjälade motståndet mot österrikarne, förmådde man därstädes endast uppställa 25,000 man illa beväpnade och opålitliga trupper mot invasionsarméns 43,000 man, och sedan de neapolitanska trupperna under general Pepes befäl blifvit slagna och sprängda, kunde konung Ferdinand I i skydd af de österrikiska bajonetterna den 9 maj 1821 hålla sitt intåg i Neapel, där han mottogs af folkmassans jubel. 262

Hans återkomst gaf genast anledning till de fruktansvärdaste förföljelser; hertigen af Canosa blef åter polisminister; hundratals dödsdomar fälldes; löjtnant Morelli, som börjat upproret, hängdes; många af de mest ansedde män släpades i fängelse till österrikiska fästningar; hela carbonariförbundet förklarades i akt, och flera af dess medlemmar fördes på åsnor genom gatorna och piskades därefter. Röfvareofoget, som varit i aftagande och på sina ställen redan utrotats, tog åter öfverhand. Äfven efter Ferdinands död 1825 fortforo dessa ohyggliga förhållanden under hans son Frans I, om hvars regering Chateaubriand sade, att “den sjunkit till lägsta grad af förakt.” Under denne hycklande konung steg korruptionen till sin höjdpunkt ; den till sina seder som till sina förmögenhetsomständigheter lika ruinerade adeln gick alldeles under i yppigheten och utsväfningarna vid hofvet, som endast kände till jakt och banketter, baler och maskerader af skamlösaste slag. Statens ämbeten och tjänster såldes för att skaffa medel till det mest ohejdade slöseri, trefaldt oförsvarligt i det utsugna landet. Förföljelserna mot alla regeringens motståndare bedrefvos ifrigare än någonsin, och i Cosenza rasade polisintendenten de Mattheis på ett sätt, att till och med den österrikiske befälhafvaren ansåg honom mogen för dårhuset. Tronen skyddades icke af de infödda trupperna, utan af 6,000 man schweizargarde, hvars värfning och underhåll kostade oerhörda summor. Allt detta oaktadt, fortlefde likväl de hemliga sällskapen, och 1828 utbröt till och med en resning i det oroliga Salerno, hvilken emellertid kväfdes i strömmar af blod. 263

För Europa var, efter alla de entusiastiska frihetstal, som hållits i det neapolitanska parlamentet, och efter dess medlemmars alla högtrafvande bedyranden, att de “med glädje skulle se döden i ögonen”, revolutionens utgång en öfverraskning, som mångenstädes väckte förakt för ledarnes rådvillhet och arméns feghet och gaf Metternich anledning till den hånande förklaringen, att hela rörelsen tillintetgjorts med en “näsknäpp.” I Piemont hade emellertid den neapolitanska resningen framkallat en revolutionär rörelse, som gick ut på ingenting mindre än att, medan österrikarne tågade mot Neapel, infalla i Lombardiet, uppvigla denna provins och därpå tillsammans med syditali narne angripa österrikarne från två sidor.

I Piemont hade efter Napoleons fall konung Victor Emanuel, som på kongressen i Wien fått sitt rike ökadt med republiken Genua, återvändt till Turin. Han var en hjärtegod, men särdeles klent begåfvad och nu dessutom ålderstigen man, hvars lif uppgick i ett strängt iakttagande af hofetiketten och andaktsöfningar. Knappt hade han återkommit, förrän han på den piemontesiska adelns bedrifvande lät förmå sig att upphäfva alla franska lagar och institutioner, återinföra författningen af 1770 med sin intolerans, sin kastskillnad och de gamla strafflagarnes barbari. Af de franska appellationsdomstolarne redan för längesedan afdömda processer måste föras om igen, och på detta sätt prisgafs håndel