Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/268

Den här sidan har korrekturlästs
264
1815—1830.

dessa fångar till fängelserna på Spielberg och i Laibach, sedan de i Milano offentligen fått stå vid skampålen. Den italienska skalden Silvio Pellico fick jämte tolf olyckskamrater först i fyra månaders tid försmäkta i Venedigs blykamrar och benådades därpå på schavotten till femton års strängt fängelse på Spielberg. Flera af de olyckliga dogo i sitt häkte, andra blefvo vansinniga, och då julirevolutionen slutligen återgaf Silvio Pellico friheten, hade det fängelsesystem, han underkastats och om hvilket han i berättelsen om sin fångenskap lämnat ohyggliga upplysningar, böjt äfven hans ande och gjort honom till mystiker och drömmare.


*

264

Efter Waterloo hade Frankrike ställts under Europas förmynderskap. Fem år skulle de förbundna makternas trupper stanna i landet för att skydda ett härskarehus, som ingenting lärt och ingenting glömt. Behofvet af hvila efter de senaste tio årens oerhörda ansträngningar och uppoffringar af penningar och människolif gjorde sig emellertid kännbart på ett sätt, som kom fransmännen att med trött undergifvenhet foga sig i den nya ordningen. Ett undantag härifrån gjorde endast de hämndtörstande emigranterna, hvilka med Bourbonerna äfven hållit sitt intåg i Frankrike. Med största förbittring hade de bevittnat, att zar Alexander I:s vilja ålagt konungen att föra ett konstitutionellt regemente, men till sin synnerliga belåtenhet skulle de snart öfvertyga sig, att det endast berodde af dem själfva att göra den af konungen beviljade författningen, la Charte constitutionelle, till en död bokstaf. De första valen till den nya folkrepresentationen gåfvo en kammare, om hvilken konungen själf förklarade, att “han aldrig trott sig kunna finna den,” och som för den skull också i historien fått namnet introuvable. Monarken och hans ministrar skulle emellertid till sin svåraste uppgift få att söka hålla denna kammares reaktionära nit och tjänstvillighet inom förnuftiga skrankor.

Den förre grefven af Provence, numer Ludvig XVIII, var i grunden en egoistisk, frivol natur, som gått i Voltaires skola. Vare sig af medfödd bekvämlighet eller till följd af den långa overksamhet, till hvilken hans pretendentlif dömt honom, hyste han en verklig fruktan för statsbekymren och flydde så mycket som möjligt arbetet. I hög grad hängifven en rik och yppig taffels njutningar, utmärktes han af en kroppslig orörlighet, till hvilken gikten och hans oformligt svullna ben dömde honom, och häremot svarade också en moralisk tröghet, som kom honom att afsky alla kriser och situationer, som kunde störa hans lugn. Fullt och fast öfvertygad om sin legitima rätt och dess gudomliga ursprung, såg han för den skull helst, att han finge utöfva densamma utan besvär och utan att oroas njuta af makten på en tron, som för honom endast var den mjukaste af alla hvilstolar. Ett sådant politiskt skick som det engelska var långt ifrån att misshaga honom, ty det tilläte honom att regera utan att administrera, lade ärendenas börda på ministrarnes axlar och gynnade en dilettantisk maklighet, som fann långt mera nöje i ett ode af Horatius eller i kvickt skvaller än i ministerrådets öfverläggningar. Dessutom visade konungens klara förstånd och af alla illusioner oförvillade omdöme honom tydligt, att han endast skulle sätta sin krona på spel med största utsikt att förlora henne, om man sökte göra några väsentliga förändringar i de inrättningar, som uppstått ur revolutionen.