Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/298

Den här sidan har korrekturlästs
294
1815—1830.

Sedan den störste af dem, Adam Smith, utredt de naturlagar, hvilka ligga till grund för allt mänskligt arbetes produktion, och ådagalagt det oriktiga och orimliga i att vilja beskydda en klass på de öfrigas bekostnad, sökte Thomas Robert Malthus (1766—1834) utforska de lagar, enligt hvilka befolkningens ökning försiggår, och uppställde sin ryktbara, mycket förkättrade och ofta missförstådda sats, att befolkningen hade en tendens att öka sig hastigare än de till dess lifnäring erforderliga näringsmedlen mångfaldigades, och att den hämsko, som tillbakaträngde människosläktets öfvervägande aflingskraft och tvingade det att rätta sig efter massan af befintliga näringsmedel, vore å ena sidan moralisk återhållsamhet, å andra sidan laster, nöd och sjukdom. David Ricardo (1772—1823) åter, Adam Smiths mest framstående lärjunge, uppställde sin lära om jordräntan, i hvilken han förklarade dess uppkomst därigenom att af de olika jordmånskvaliteter, som funnes för handen, de bättre icke försloge till att täcka behofvet, hvarför också priset på jordens produkter måste stå så högt, att det betalade kostnaderna för äfven de sämsta, ännu oumbärliga jordmånskvaliteternas brukning.

Henry Hallam (1777—1859) beskref och förklarade den engelska författningens uppkomst och anda, och Jeremy Bentham (1748—1832) gjorde sig ett berömdt namn såsom statslärare och filosof genom att grunda den s. k. “utilitarismens” system eller läran, att det vore det borgerliga samhällets ändamål och plikt att åt det största möjliga antal af sina medlemmar förskaffa det största möjliga mått af välbefinnande, på det att belåtenhet och njutning måtte träda i lidandets och umbärandets ställe. Men trots denna alltigenom demokratiska, ja, nivellerande statslära, ogillade och förkastade Bentham obetingadt det trångbröstade partiväsendet på en tid då den egna öfvertygelsens slafveri under partilösens ok var en orubblig politisk dogm; och på en tid, då lord Eldon tum för tum försvarade de afskyvärdaste strafflagar och en annan toryminister, lord Sidmouth, byggde en ny “bastilj” för straffångar, ställde han den engelska straffrättens barbari och det engelska fängelseväsendets råhet vid skampålen inför hela världen. Som en röd tråd går fordran på en människovänlig anda hos staten genom alla hans verk, i hvilka han också lämnat en väldig arsenal af de skarpaste vapen åt den moderna demokratien, då denna uppträdt mot militarismen och dess fördärfliga orsaker och följder, sökt undanrödja hindren för samfärdseln, vända statens omsorger till de behöfvande och nödlidande, skaffa rättsligt skydd åt de fattigare klasserna, afhjälpa rättsskipningens luckor, mildra strafflagens råhet, utverka en mänskligare behandling af fångar. För alla dessa mål har ingen kämpat med sådan andans kraft, sådan hjärtats värme, sådan uthållighet och sådan oförskräckthet som Bentham. I hans fotspår trädde den ädle sir Samuel Romilly (1757—1818), framstående jurist och talare, som öppnade den strid mot den oförnuftiga och barbariska straffrätten, hvilken efter hans död fortsattes af sir James Mackintosh (1765—1832). Kväkarne tillkommer äran af att framför andra ha förbarmat sig öfver de fattiga och nödlidande. Elisabeth Fry grundade en kvinnoförening för att utverka en mänskligare behandling af i synnerhet kvinnliga fångar, och hennes åtgörande har man att tacka för att piskstraffet för kvinnor afskaffades. Bell och Lancaster gåfvo genom sina metoder för växelundervisningen första impulsen till folkskolors grundande och