Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/327

Den här sidan har korrekturlästs
323
JULIREVOLUTIONEN.

upprättelsen förvägrades, och skott aflossades på parlamentärfartyg. Så beslöts expeditionen till Algier. Den 14 juni landsattes en fransk armé på mer än 30,000 man, och sedan general Bourmont beskjutit “kasbah” eller “kejsarslottet,” hvilket dominerade staden, utrymdes detta af sina försvarare och sprängdes i luften. Redan samma afton kapitulerade deyen, och den 5 juli höllo segrarne sitt intåg i Algier. 323

På ställningen inom Frankrike skulle denna händelse dock icke utöfva något inflytande. Valen till den nya kammaren blefvo ett fullständigt nederlag för regeringen, och nu syntes den statskupp, som så länge legat i luften, oundviklig. Polignac, som var visionär och på fullt allvar trodde sig erhålla ingifvelser från höjden, hade emellertid i förlitande på himlens omedelbara hjälp försummat hvarje åtgärd för att bryta möjligen förekommande motstånd, och Paris’ garnison var icke ens fulltalig, då “dumhetens och hyckleriets sammansvärjning” utbröt. Ministerns och konungens enda bekymmer var att bevara hemligheten, ty som en blixt skulle statskuppen slå ned och bedöfva motståndarne; med ett slags barnslig glädje fördes hela världen bakom ljuset, och ända in i sista ögonblicket förnekade Carl X hvarje tanke på statskupp. Kamrarne inkallades till den 3 augusti, och själfva polisprefekten visste ingenting, men bedyrade, att “han med sitt hufvud kunde ansvara för att Paris icke skulle röra sig, hvad som än skedde.”

Den 25 juli underskrefvos de beryktade ordonnanserna; klockan elfva på aftonen aflämnades de till redaktören för le Moniteur. “Nå, hvad tycker ni?” frågade Polignac den ifrigt läsande redaktören. “Gud bevare konungen,” svarade denne. “Jag har varit vittne till alla revolutionära strider och går med djup ångest för nya skakningar.” På morgonen den 26 juli läste parisarne i den officiella tidningen ordonnanserna, i hvilka tryckfrihetens upphäfvande, deputeradekammarens upplösning, vallagens förändring förordnades, den nya kammaren inkallades till den 28 september, och flera nya medlemmar af statsrådet utnämndes.

Det första motståndet mot ordonnanserna utgick från publicisterna, hvilka protesterade mot dem såsom olagliga och beslöto att trots allt ändå utgifva sina tidningar. Gatorna visade visserligen ett något lifligare utseende än eljest, men allting gick sin jämna gång, teatrar och andra förlustelseställen liksom äfven ministrarnes salonger fylldes som vanligt; Carl X själf hade tillbragt hela dager på jagt i Rambouillet, och då han återkom till S:t Cloud lyckönskade honom hertiginnan af Berry till att omsider vara konung. Dagen därpå, den 27 juli, hade emellertid allting ett annat utseende. Arbetarne vid de stängda tryckerierna och lärjungarne vid de högre skolorna voro i rörelse. Polisen inträngde med våld i Nationals sätteri och tog sönder pressarne. Man fann emellertid utväg att återställa dem, och ett nytt häftigt flygblad trycktes. Samma sak upprepades i Temps lokaler under stort tillopp af männistor. Vid middagsstiden utnämndes marskalk Marmont till öfverbefälhafvare i Paris, men hade till sitt förfogande blott 11,000 man, hvilkas pålitlighet dessutom var allt annat än säker.

Den revolutionära rörelsen tog egentligen fart först under natten, och medan konungen ännu helt lugnt satt vid spelbordet i S:t Cloud, bildades under ledning af erfarna konspiratörer upprorskomitéer öfver allt i hufvudstaden, och resningen