Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/359

Den här sidan har korrekturlästs
355
DRAMATISKA KONSTEN OCH OPERAN.

mentet “i lif och rörelse” anses tillhöra det fullkomligaste, som af någon modern konstnär formats.

Till de arbeten Fogelberg utförde på äldre dagar höra hans båda grupper af “Amor och Psyche.” “Den himlarena känsla och ljufhet,” säger Beskow, “som andas i dessa former, har väl af ingen bland de nyare blifvit öfverträffad, sällan upphunnen.” I trettiotre år fick Fogelberg vistas i Rom, och under hela denna tid besökte han sitt fädernesland endast två gånger, ena gången då han öfverlämnade sina bilder af förfädernas gudar, andra gången då hans hjältestoder invigdes och han för sin lifsgärning skördade all den yttre utmärkelse och belöning, som kan komma en konstnär till del. På återvägen till Rom hann han till Triest, där döden öfverraskade honom den 22 december 1854.

I byggnadskonsten framstod under Carl XIV Johans tidehvarf ingen mera utmärkt ande, ehuru visserligen rätt många nya byggnader uppstodo och äfven en och annan enskild nybyggnad började uppföras i något prydligare skick, än förut varit fallet.

De enda arkitekter, som här må nämnas, äro Fredrik Blom (1781—1853), professor i den högre byggnadskonsten vid Akademien för de fria konsterna, hvilken byggt den nu till försvinnande snart dömda hästgardeskasärnen vid Storgatan, kyrkan och kasärnerna på Skeppsholmen, gamla posthuset vid Nygatan samt framför allt Rosendals lustslott; samt Per Axel Nyström (1793—1868), hofarkitekt, stadsarkitekt i Stockholm och intendent, efter hvars ritningar Brunkebergs hotell, Adelsvärdska huset, numer ombyggdt, och Bazarbyggnaden på Norrbro, som snart skall rymma platsen för det nya riksdagshuset, uppfördes.

Såsom kopparstickare må Christian Didrik Forsell (1777—1852) nämnas, och för sin tid framstående litografer voro Johan Elias Cardon (1802—1878), Carl Johan Billmark (1804—1870) och Johan Axel Salmson (1807—1876). Såsom medaljgravörer märkas Mauritz Frumerie (1775—1853) och Johan Salmson (1799—1859), en äldre broder till litografen.

355

För den dramatiska konsten och operan var århundradets första årtionde allt utom gynnsamt. Gustaf IV Adolf hade inga litterära eller konstnärliga intressen och hade icke regerat många år, innan han föll på den tanken att stänga operan och låta rifva operahuset såsom en försoningsgärd åt sin därstädes mördade faders maner. Denna sin föresats vidhöll konungen med stor envishet och tålde inga föreställningar mot densamma. På förslaget, att operahuset ju kunde upplåtas åt Vetenskapsakademien, som behöfde en lokal, uppgifves han sålunda med mycken vrede ha utbrustit: “För att ni sedan ska’ få spela opera igen, se’n jag är död! Men det skall ej bli af!” Lyckligtvis stannade det vid föresatsen, men mellan 1806 och 1809 hölls operahuset likväl stängdt, och, såsom vi sett, användes det under denna tid till sjukhus åt landtvärnet. Under tiden fick både den dramatiska och den lyriska scenen, så godt de kunde, samsas om den s. k. dramatiska teatern, hvilken fanns inrymd i De la Gardieska palatset, där numer Carl XII:s torg finnes. Några större operor kunde naturligtvis icke med framgång gifvas på denna teater; därtill var den nämligen alldeles för liten. Den blef sedermera 1825 lågornas rof. Den var emel-