Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/367

Den här sidan har korrekturlästs
363
NÖJEN.

Till tidens nöjen hörde bland annat kappköring med slädtrafvare, som hvarje lördag ägde rum på den isbelagda Brunnsviken under stort tillopp af åskådare. Efter kappköringens slut intogs middag på Stallmästaregården, dit sångare inbjödos och där det gick grundligt till, i synnerhet sedan bålarne inkommit, till hvilka deras excellenser: Rålamb, Adlercreutz, Anker, som tillhörde sällskapet, rökte knaster ur holländska kritpipor.

Äfven skridskopartier voro mycket omtyckta. Liksom under de senare åren på Nybroviken, höllos under seklets förra del skridskobanor öppna och sopade på Mälaren, och om söndagarne hvimlade isen af skridskolöpare och åskådare. Kvadriljer med facklor eller ett slags fackeldans uppfördes därvid efter mörkrets inbrott af vane skridskoåkare, och om hela Mälaren var fri från snö, gjordes fackeltåg på skridskor till Essingen, ja, ända ut till Drottningholm, där förfriskningar intogos, hvarpå sällskapet återvände. “När Byström,” berättar Beskow, “då sextioårig, senast besökte Sverige, företog han med Geijer och andra värmländingar ett skridskoparti till ett af utvärdshusen, där de spisade middag, hvarefter gubbarne lupo hem igen, och påstodo sig sällan ägt en gladare dag.”

Äfven storartade slädpartier saknades icke. Sålunda omtalar engelska sändebudet lord Bloomfield ett lysande slädparti om fyrtio slädar, i spetsen för hvilket hofkansleren af Wetterstedts vackra grefvinna Aurora af Wetterstedt körde i med fyra hästar förspänd släde. Sällskapet begaf sig till Ulriksdal, där ett uppehåll skedde, hvarefter middag intogs hos excellensen af Wetterstedt.

Som det emellertid endast är ett steg från det upphöjda till det löjliga, hände sig, att dessa slädpartier travesterades på det förskräckligaste sätt. “Den tidens åkare,” säger Beskow, “med sina hästar och slädar voro högst eländiga, men ägde tillika något både originellt och pittoreskt … Skämtets vänner företogo nu slädpartier utåt hufvudstadens gator i åkarslädar, hvarvid naturligtvis den utmärkte sig mest, som lyckats få den allra eländigaste dragare, den söndrigaste släden och den sluskigaste körsvennen.” Allmänheten, som ryktesvis förnummit hvilken tid och hvilka gator tåget skulle färdas fram, hade talrikt samlat sig och hälsade med gapskratt de täflande, af hvilka några ej kommo ur fläcken.”

Någon brist på förlustelseställen fanns icke under århundradets förra hälft, vare sig i eller omkring Stockholm. De många ordenssällskapen hade sina sammankomster på olika ställen, i det s. k. Kirsteinska huset, där sedermera musikaliska akademien inrymdes för att slutligen lämna plats åt “hotell W6,” i De la Croix’ salonger, i hvilka numer handtverksföreningens lotteriutställning och riksbankens afdelningskontor ha sina lokaler i samma salar, som sett så många uppsluppna fester, baler, maskerader och ordenssamkväm, i gamla operans festvåning eller på börsen. Dessutom funnos Stora sällskapet och det s. k. “Hôtel Turque,” som hölls af en före detta hofmästare hos Carl XIV Johan i det nuvarande Edelstamska huset å Blasieholmen strax bredvid museum. Något Hasselbacken fanns visserligen icke, men detta mer än ersattes af “Blå Porten” och “Franska värdshuset,” för att endast nämna ett par af de förnämsta ställena.

Äfven för borgaren var det väl sörjdt genom en mängd lokaler med mindre anspråk, af hvilka några, såsom källaren “Dufvan” i Gråmunkegränd, “Norges vapen,” “Freden,” “Tre remmare,” framsläpat en tynande tillvaro för att delvis försvinna under århundradets senare del.